Onsdag den 17/4

Sol, pollen och en glad unge

Känner en del oönskade effekter av värmen solen ger. Det är nästan så man ser hur naturen vaknar och knopparna brister. Häftigt.. men det sätter sig i näsa, ögon, öron och hals. Både på mig och Maya, hon har hela livet haft problem med snorig näsa. Mest hårda filurer.

En bra dag i livet. Beslut tas sakta i min hjärna, i mitt inre. Jag kan tänka länge på saker och ting. Bolla för och nackdelar. Se vilka hinder det finns och vilka strider jag kan vinna. Nuförtiden ger jag mig aldrig in i en strid jag känner att jag kommer förlora. 

Måste lägga energin på mig och de som betyder något. Jag måste ta mig tid att stanna upp, se vilka vägar jag ska ta.

Att tänka lite längre borde alla göra. Det är kärlek till livet. 

Maya är glad när jag är glad och idag har vi varit glada tillsammans. Det är underbart när hon skrattar högt på ICA och alla runt omkring stannar upp och ler.

Hon sprider glädje runt sig. 

Mycket i livet som vanligt. Jag var uppe runt 4.30 imorse. Jäkla vana det har blivit, att smyga upp nästan mitt i natten och dricka kaffe. En oönskad konsekvens av åldern, eller bara ett tecken på att jag är ganska stressad inombords?

För hur lugn jag än är, hur trygg jag är med mig själv, så finns det tusen saker att ordna och tänka på. Som funkisförälder är man aldrig ledig.

Maya sover och min onsdagkväll börjar. Trav. Ett block eller en blogg. Det är inte så mycket ork kvar i kroppen när man kliver upp tidigt. 

Det tar tid med Maya på morgonen. Hygien. Påklädning, Matning. Iväg, in med unge och rullstol i bilen. Lämna på fritis. Jobbajobbajobba. Hämta på fritis. Handla. Hem, ut med unge och rullstol. Hjälpa Maya med hygien. Byta. Klä på andra kläder. Diska. Laga mat. Äta och mata. Mysa en stund. Skriva blogg och hon spelar på paddan. Bredvid varandra. 

Läggning. Hygien. Byta. Pyjamas. Lägga henne, och hjälpa henne att få en skön sovställning. Pussa godnatt. Kasta sig i soffan och andas ut. Ofta får jag gå in flera gånger och positionsförändra henne. 

Thats life.. 

Ibland frågar jag "varför just vi", vad är meningen med det här? Hur ska jag orka att ge allt, kärleken, glädjen om energin tar slut. 

När livet är om ett nystan, ett virrvarr, måste man försöka hitta en tråd att börja trassla upp. Annars brukar det trassla till sig ännu mer.

Tog tag i några igår, och bad om hjälp. Ett viktigt steg för att livet ska funka i framtiden. 

En bra dag i livet ska nu avslutas med en dokumentär på kunskapskanalen. Ännu ett tecken på åldern?

/Uffe