lördag 23 juli 2022

En Americano, tack..

 Sitter på mitt favoritfik med en god Americano, och har min dator med mig och så skriver jag. Inte här, men på den där boken som jag så gärna vill att alla ska få läsa.

Om liv. 
Om död. 
Om möten. 
Om tankar. 
Om känslor. 
Om mig. 
Om allt. 

Vardagens lunk är ungefär samma som alltid. Sommar och då är det alltid ganska struligt med assistansen så jag och Maya tillbringar mycket tid, alltför mycket tid, tillsammans. Dygnet runt. 

Varje natt innan jag går och lägger mig, jo, det brukar hinna bli natt innan jag släntrar ner under täcket, så går jag in till Maya och kollar till henne. Ger en försiktig puss, lägger på täcket och viskar "jag älskar dig, bästa unge".
Inatt hade hon inte somnat ordentligt och vaknar med ett ryck när jag lutar mig över sängen, skriker till så både hon och jag blir lika rädda. Sen brast vi ut i skratt. 
Varken hon eller jag kunde sluta skratta. Tårarna rann och magen gjorde ont. 

Vi får psykbryt både Maya och jag. Vi bråkar en smula. Vi gråter några tårar, men vi somnar aldrig osams, vi kramar om, vi förlåter, vi samtalar om varför. 
Det skapar en trygghet, och jag är övertygad om att det borde vara så i alla förhållanden. För vem kan vara lycklig, trygg och kär om man aldrig får en lösning på bråken?

Bloggen, önskar jag kunde, fick tiden, kom ihåg, tog mig tiden att skriva.. men så mycket annat jag vill tar över och lockar mig mer.
Det blir som det blir..

Tystnaden på fiket har brutits. 
Vid bordet bredvid har två par slagit sig ner. Att inte höra vad dom pratar om är omöjligt. En av mannen är så typisk och nedlåtande mot sin fru. Små pikar om hennes oduglighet, om hennes okunskap, hånleende och ryck med axlarna till de andra i sällskapet, ungefär "Ni ser hur jag har det".

Jag har Bianca Kronlöfs bok "Brev till mannen" i väskan. Kanske jag skulle ge honom den? Men han skulle ändå aldrig förstå..

.. Den osynliga misshandeln..

.. och vi alla andra står handfallna och tittar på..

Men jag försöker, göra det jag kan, för att förändra det lilla.. 

Orden är slut, meningarna onödiga och koppen med Americano är tom. 

Ni som fortfarande kollar in här, ni som följt oss.. Tack för ert tålamod..

/Uffe

söndag 12 juni 2022

Skolavslut, ensamhet och tillit

 Skolavslutning, och som vanligt får jag en tår i ögonen. Inte nödvändigt bara för att tiden rusar framåt, eller kanske just därför. Maya slutar sexan och högstadiet nalkas. 
Skolavslutningen, med alla barns förväntningar, längtan efter ledigheten, friheten, den påminner mig om min barndom och ungdom, tårarna är ärr som som spricker och sipprat sorgen över förlorad tid. I bråken när jag var ung, i bristen av tillit, av rädslan att finnas, av längtan till en kram..

Tack mamma, för att du alltid fanns ändå..

Brukar inte skriva om min saknad, mitt privata, mina tankar och känslor om att vara ensam, både ensam och singel. Det bor självklart en längtan efter kärlek inom mig. Kärlek till varandra.

Jag är trygg i min ensamhet, det flyger förbi nån tanke ibland, väldigt sällan, att det skulle vara skönt att vara två som hjälptes åt med Maya. 
Helst om nätterna och när morgonen är i sin linda.
Då kan jag få tanken att "fasiken vad skönt det vore att slippa, och få ligga kvar i den varma sängen och täckenas mjukhet mot min kropp..
Ibland även om kvällen, när jag är trött eller vill vara ifred med mitt ritblock, blogg, eller annat skriveri, eller bara få sitta i soffan och zappa bland kanalerna (vilket inte sker alltför ofta, medvetet val), eller få sätta sig i ateljen/fiskerummet och bara vara ifred, ensam, ha obruten tid och slippa gå in till Maya flera gånger/kväll.

Fredagar är hennes och mina. Då har vi vårt fredagsmys och hon beställer alltid samma mat. Panerad fisk med potatis och Sandefjordssås och till det en enkel tomatsallad med balsamico och några små nypor havssalt. 
Det är en fantastisk god kombo.

Sen är det godis. Hon kan äta små bitar och jag måste ge henne dom, jag sitter i soffan och hon i sin rullstol bredvid.
Hon spelar på sin padda. Med mycket möda, hennes vänstra arm och hand fungerar till kanske typ 10% men såpass mycket att hon ändå klarar att spela enkla spel.
Ofta sitter jag och tecknar, då trivs hon, min fina prinsessa. Då kan man nästan ta på den trygghet vi under åren byggt upp. Då kan man nästan känna doften av kärlek och en pappa/dotter relation som är unik..

Hon vill sen ligga i sin säng och se på "Swedish family" och självklart käka godis, som alla andra ungdomar i hennes ålder, skillnaden är att jag måste gå in och ge varje bit. Det är ett jäkla springande för mig, för hon vill ju knappast ha mig i rummet hela tiden..

Tillit. Tålamod. Kärlek. Tid. 

Ensam. 

Ja, jag kan sakna så det gör ont. Sakna och längta att få älska. Hålla om. Kyssas. Somna nära nära någon man tycker om, trivs med, älskar..
Vakna och smyga upp och brygga kaffe och väcka med en lätt kyss i nacken och rykande gott kaffe. Ligga kvar i sängen och chilla, slumra, mysa och må bra. 
Känna den där känslan av att vara behövd. Vara någons. 

För ensamheten kommer jag alltid vara väldigt rädd om. Min ensamhet är min förälskelse. Jag skyddar den med mitt liv och offrar nog alltför mycket ibland, för att behålla den..

Djupa tankar. För vad är ensamhet? 

Jag har sedan barnsben tyckt om att umgås med mig själv, har inga problem med det, jag trivs, är trygg och har full tillit till min själ och tankar..

Låt mig gråta. 
Låt mig skratta.
Låt mig leva.

Min blogg (bloggar, om man räknar in "Ensammapappan") har alltid varit en ambition att skriva rakt och brutalt ärligt från hjärtat. Mina inlägg skrivs rakt upp och ner och i de allra flesta fall korrekturläser jag inte. 
Dock har jag nog aldrig blottat, kanske bara gläntat på dörren, om tankar och saknad efter en kvinna..

Men, jag trivs ändå, med det som är och det jag har, trots enkelheten i allt, utan rikedom fortsätter jag andas, finnas och älska det som är..

Lifvets förunderliga resa..

tisdag 7 juni 2022

En ny era nalkas..

 .. Maya slutar sexan på torsdag. I sju år har hon gått på bästa skolan, och haft den allra allra bästa resursen. Hon och jag har haft en lycklig tur att ha fått möta så fina människor som varit och hjälp Maya bli den hon är idag. 

Tack. Från hjärtat tack..

Hon är glad och spänd att börja sjuan, och jag är nu lugn i mig själv över förändring som är på gång, och mycket just för att Maya är glad och upprymd av förändringen..

Jag ska berätta. Nån dag. Om hennes utanförskap och längtan efter kompisar. Just nu känner jag att mitt hjärta och själ inte orkar, för den sorgen får ögonen att brännas av tårar. 

Samt att det sker så mycket i livet. På mitt jobb. Med Maya. Med mig. En känsla av ensamhet. En känsla av tomhet, men allra mest en känsla av att inte trivas, att inte ha någon lust eller energi till det vanliga, till måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Vecka efter vecka. Något, något måste hända för att bryta detta mönster som snart knäcker mig..

.. för det här är inte jag..

Hur ska jag göra, för att hitta gnistan igen?

Hur ska jag ta bort ilskan och irritationen som surrar likt arga getingar i bröstet. 

Jag ber till min högre makt. Till änglar. Och de stöttar mig så jag i alla fall går upprätt..

.. och stolt.. trygg.. medveten..

Livet är som törnen, och jag måste våga för att vinna..


söndag 29 maj 2022

Livet kommer i kläm..

 .. Om natten, i mörkret och i tystnaden, så vaknar min fina dotter och behöver min hjälp. Varje natt går jag upp och hjälper henne byta sovställning, ibland kanske jag får gå upp en gång i timmen, ibland bara nån gång, och väldigt sällan sover hon en hel natt..

Eller, egentligen sover hon, men ropar (på sitt sätt, eftersom hon inte kan prata) på mig för att hon kanske hamnat på magen eller ryggen och hon vill helst ligga på sidan. Så, den lilla envisa terroristen håller sin gamle far vaken och på alerten, men när klockan är sisådär 03.15 och man nästan ser gryningen komma, och man vet att klockan 05.00 ringer klockan.

Var nöjd med allt som livet ger.. Den har jag som ringsignal på väckarklockan.. 

För, varför ska jag deppa? Ger det mig nåt? Jag vill leva, jag vill älska, jag vill upptäcka, utvecklas, förändra.
Jag vill le och skratta, precis som jag vill gråta.. 

.. Mitt livspussel, det ska bli vackert och fyllt av minnen, den dagen jag inte finns mer, hoppas jag att jag lämnar ifrån mig minnen, jag vill att människor ska känna glädje och kärlek när de stannar upp och minns vem jag var..

Bloggen, denna eviga blogg. Trots allt, är jag rent och brutalt trött. I själen. I kroppen, I hjärtat. Hon har gett mig en kärlek som inte går att förklara med ord, hon har gett mig livet, visat att lycka inte är pengar, inte materiella ting, utan att i det lilla leva.. 

Maya har varit på kortis i helgen, och jag kan allt mer, allt oftare coola ner och njuta av min ensamhet. Jag känner inte samma stress som jag gjort när hon är på kortis.
Jag ville ju allt, jag ville allt och ingenting.
Vara hemma och strosa runt, städa och fixa, planera och inreda..
Vara med polare.
Fiska.
Träna.
Fiska igen.
Äta gott.
Vara hemma.
Sova. Sova. Sova. 
Vara vaken. Vara vaken och vara vaken lite till.
Sitta om natten och teckna. Skriva. Eller bara meditera och låta tankarna vandra fritt. 
Plantera blommor. Bygga spalje. Sy markis. 
Binda flugor. 
Fiska. 
Träffa min son.
Sitta på ett fik med en god Americano och skriva. Skriva. Ord efter ord, trolla med meningar och låta texten bli som en vacker pianokonsert. 
Orden som jag vill ska bränna. Den brutala sanningen. Om mig. Om mitt liv, om det som var och är. 

Men, hur hinner man allt på typ 2,5 dygn? 

Mission impossible.

Så jag gör det jag gör. Utan att sedan lägga någon värdering eller ånger i det. 

Den här helgen har jag dock inte fått iordning hemma, tvärtom.. 

Det är kaos. Totalt kaos. 

Men kaos är nog vägen till en fulländning. Kanske. 

Jag önskar mig hjälp. Men har ju så svårt att be. Jag önskar någon kom hit och hjälpte mig med det sista. Köra iväg allt som måste härifrån.

Vi mår bra. Maya&jag. Jag&Maya. Bästa teamet. 

Vi kämpar. Vi skrattar. Vi gråter. Vi lever. 

.. och nu tickar klockan snart in i midnatt, in i måndagen, och jag har semester, vilken jävla lyx.. (ursäkta språket).. men när hade jag semester senast??

Ungen kommer hem imorgon från kortis, då är allt som vanligt igen.. och jag kan inget annat göra än att bara fortsätta vara jag. Fortsätta vara en pina för alla som vill sätta käppar i hjulet för rättvisa. Fortsätta våga. Fortsätta med civilkurage och fortsätta stanna upp och finnas för mina medmänniskor..

Underbara liv. Fasliga liv. Fina vackra liv.

Älska mig, bara för en stund..

/U

(En kort notis: Alla inlägg som jag skriver går aldrig igenom någon korrektur. Jag skriver rakt upp och ner, så om ni hittar något stavfel, eller något ord som är borttappat, eller om det är samma ord två gånger, ja då är det så.. och ingen bryr sig mindre än jag. Dock så är jag väldigt noga, med allt annat jag skriver.. men bloggen, det är väl egentligen inte någon som läser den längre? Så, det blir som det blir..)

måndag 11 april 2022

Ett ofrivilligt bad, en smula kärlek och två mått oro..

 Fick tid med Alex igår. Fiske i havet. Vackra Bråviken med sitt öppna vatten och trolska skogar. Vinden slet och drog, men både Alex och jag är vana och ger inte upp, inte ens när fingrarna spränger av kyla och och kroppen sakta domnar av vattnets vinterkyla. 

Moder naturs kraft. Mot den är vi små. Maktlösa. Hängivet är det min högre makt, den jag kan luta mig mot och inse att du är större än mig. Inget kan jag vara mer ödmjuk mot. Men igår stod vi ut, och lät våra flugor svepa över sten och grus i jakten på silverblank öring. Denna fisk. Så nyckfull och svår, ibland ångrar jag att jag någonsin började med att rikta mitt fiske just efter havsöringen. Det blir ett gift. En drog. Ett begär som driver mig till vansinne. Igår såg vi hur fisken sakta följde våra flugor, men oblygt vände och ville aldrig ta. Vi bytte flugor. Vi bytte taktik. Men.. igen, vann öringen.. Så nu blir det några kvällar i fiskerummet, igen, för att skapa en fluga som lurar till hugg även dagar som den igår. 

Dagens begivenhet var när en styck pappa snubblade på en sten och föll pladask i plurret. Jag har bra kläder, en förutsättning för att klara en dag i vattnet, så jag klarade mig ändå ganska ok från att bli blöt, men hela jag var under vattnet ett ögonblick. När jag väl kom upp på fötter igen så rann vattnet utmed ansiktet och solglasögon. Kepsen guppade iväg på vågorna som en kapsejsad segelbåt. Förblindad av bräckt vatten och smått chockad hörde jag hur min son skrattade, ett gott underbart skratt, åt sin gamla far som även han nu bröt ut i skratt och förbannade mig själv för att inte se mig för.. 
"När ska du lära dig, Uffe?? När ska du växa upp och se dig för? Hur många gånger är det inte just du som trillat i? Bara för att du vandrar omkring i dina egna tankar, i din värld där ingen annan kikat in.."

En smula kärlek. 

Självklart fortsatte vi fiska, jag var ju bara blöt om skallen och den går ju att torka, och det finns alltid en extra mössa någonstans i packningen..

Kom hem till en liten donna som sjöng av glädjefnatt. Leendet som gnistrar ikapp med livslusten i hennes ögon. Vart får hon den ifrån, hon som har det så förtvivlat svårt i kroppen. Hon som är så utanför och saknar en vän. En kompis att ringa. En kompis att hänga med, precis som hon skulle haft om inte det blev som det blev. Som om inget hänt. 
Hon som drömmer om att kunna cykla. 
Lycka i smått. Lycka i stort. 
Kärleksrus. 
Bakat kladdkaka till farsan. Vispat grädde. En omöjlighet om hon inte hade haft sin assistent, som ger henne det hon inte kan. Som är armar och ben. Som är hennes röst. 

- Vad snäll du är, ropade jag till henne, som bakat kladdkaka till farsan..
Från rummet ett hörs ett ilsket rop.. 
- Den är inte till dig, pappa.. 
Så var det med det. Ingen kladdkaka till far, som ändå snodde en bit framåt kvällen, när hon somnat. Att sno godis från barn är ändå ganska kul när man hunnit bli 55..

En smula kärlek.

Oron för framtiden. För hur kommunens brister och besparningar slår undan benen på mig, min dotter och alla andra familjer med barn som har speciella behov. 
Min kamp kommer fortsätta, för rättvisa och ett samhälle som balanserar på värdegrund och respektfullt bemötande. Jag vet att jag ger mig in i en strid som kommer lida förluster, men den här gången tänker jag ge dom en match dom aldrig glömmer..

En smula kärlek.
En smula ömhet.
En smula av min tid.

Fina du, försvinn inte
Var kvar. Hos mig. I min hand. I mitt våld.
I våra svårigheter. Lek med mig och fly sanningen. 
Bara för en stund. Bara för en livstid.
Bara för ett andetag..

Ensamheten. Den jag hatar. Den jag älskar. Balansgången mellan att ge och få, jämvikten med livet, mina och dina förväntningar och längtan.
Respekten för ett liv, för en annans människas vilja och drömmar. Flyg. Lev. I frihetens trygghet. Där inget annat finns.. än just..
En smula kärlek..

"Kärlekens sköra glas sprack i tusen bitar 
och någonstans i splittret låg min själ och blödde"

Jag har plockat upp den, och med möda lagat den, jag har noga sett till att varje skarv passat och gjort en helhet igen..
.. vågar jag chansa att den går sönder igen? Kommer jag då någonsin kunna laga den igen?

.. Eller är den så stabil och genuin? Har åren gjort mig klok och stark? 

Gråa hårstrån får Maya att le, gråa hårstrå får mig att inse att åren går och jag kommer aldrig få dem tillbaka..

Så.. Lev nu, Dö sen..

Kärlek&respekt

/Uffe




fredag 25 mars 2022

 Dagar och nätter vävs ihop, blir något av en helhet. Drömmen kan vara dagen, natten är dagen och båda ger sorg och glädje. Kärlek och agg. Hand i hand med kontrasterna. Ljust och mörkt. Vitt och svart. Liv och död. 

I gränslandet vandrar vi. 

Har många tankar just nu, om framtiden, jag börjar inse att det kanske är just därför som mitt mående inte är på topp, att ångest och oro smugit sig in i mitt inre. I hjärta och själ och skuggar tankarna. Det är därför så skönt att känna när solens strålar bryter igenom i molnens luckor. 

Förändringskurvan. När paniken och ångesten skriker och man tror att livet aldrig kommer bli som det en gång var. När man ser allt som varit tryggt och vackert, håller på att sjunka och bara vara ett fint minne.

Nu är det dags att agera. Nu måste vi, eller jag, förbereda och göra det jag kan för att vår framtid ska bli lika trygg och full av kärlek och förtroende som den har varit..

Bloggskrivandet kommer gå upp och ner. Jag fortsätter, men har andra projekt igång. Där jag hoppas att fler, hela världen, får mitt budskap.

Lev. Älska. Le. Respekt för våra medmänniskor och låt godhet segra över ondskan.



tisdag 8 mars 2022

Tiden. Denna tid..

.. som tickar på, som sand rinner i timglaset och aldrig tar den slut, förutom vår. Din och min. Vad gör vi med den, den värdefulla fantastiska tiden..

Jag vet vad jag gör. Tar hand om min lilla tjej och mig, jag gör så gott jag kan och tar hand om min son på det viset att vi snackar och ses, åker och fiskar när det passar och, yes precis, när vi har tiden.

Jag skapar oxå, min egna tid, försöker så gott jag kan finna en balans på kvalitetstid och det jag vill, så passar på att gå till fik och dricka min Americano och skriva. Bara nån timme eller två. Skriva. Vad jag älskar det. Förtrollande ord. Som flätor av vackra ting.

Leka med det, berätta och förtälja. Prioriterar vad jag skriver. Ibland är det sådant som är ett måste, jobbrelaterat, men allra oftast är det för mig och i sinom tid för er. 

Tänk om, tänk om.. 

.. den en gång blir klar, boken jag så gärna vill skriva, välkomna alla in i min hjärna. I mitt hjärta och själ..

Kärleken och omtanken. Det goda i livet. Det goda och vackra. 

Bemöta ondskan med godhet, trots att det är en orättvis kamp så måste vi, vi måste för att kunna behålla det vi har. 

Lev, lev och njut.. 

/Uffe