Skolavslut, ensamhet och tillit

 Skolavslutning, och som vanligt får jag en tår i ögonen. Inte nödvändigt bara för att tiden rusar framåt, eller kanske just därför. Maya slutar sexan och högstadiet nalkas. 

Skolavslutningen, med alla barns förväntningar, längtan efter ledigheten, friheten, den påminner mig om min barndom och ungdom, tårarna är ärr som som spricker och sipprat sorgen över förlorad tid. I bråken när jag var ung, i bristen av tillit, av rädslan att finnas, av längtan till en kram..

Tack mamma, för att du alltid fanns ändå..

Brukar inte skriva om min saknad, mitt privata, mina tankar och känslor om att vara ensam, både ensam och singel. Det bor självklart en längtan efter kärlek inom mig. Kärlek till varandra.

Jag är trygg i min ensamhet, det flyger förbi nån tanke ibland, väldigt sällan, att det skulle vara skönt att vara två som hjälptes åt med Maya. 

Helst om nätterna och när morgonen är i sin linda.

Då kan jag få tanken att "fasiken vad skönt det vore att slippa, och få ligga kvar i den varma sängen och täckenas mjukhet mot min kropp..

Ibland även om kvällen, när jag är trött eller vill vara ifred med mitt ritblock, blogg, eller annat skriveri, eller bara få sitta i soffan och zappa bland kanalerna (vilket inte sker alltför ofta, medvetet val), eller få sätta sig i ateljen/fiskerummet och bara vara ifred, ensam, ha obruten tid och slippa gå in till Maya flera gånger/kväll.

Fredagar är hennes och mina. Då har vi vårt fredagsmys och hon beställer alltid samma mat. Panerad fisk med potatis och Sandefjordssås och till det en enkel tomatsallad med balsamico och några små nypor havssalt. 

Det är en fantastisk god kombo.

Sen är det godis. Hon kan äta små bitar och jag måste ge henne dom, jag sitter i soffan och hon i sin rullstol bredvid.

Hon spelar på sin padda. Med mycket möda, hennes vänstra arm och hand fungerar till kanske typ 10% men såpass mycket att hon ändå klarar att spela enkla spel.

Ofta sitter jag och tecknar, då trivs hon, min fina prinsessa. Då kan man nästan ta på den trygghet vi under åren byggt upp. Då kan man nästan känna doften av kärlek och en pappa/dotter relation som är unik..

Hon vill sen ligga i sin säng och se på "Swedish family" och självklart käka godis, som alla andra ungdomar i hennes ålder, skillnaden är att jag måste gå in och ge varje bit. Det är ett jäkla springande för mig, för hon vill ju knappast ha mig i rummet hela tiden..

Tillit. Tålamod. Kärlek. Tid. 

Ensam. 

Ja, jag kan sakna så det gör ont. Sakna och längta att få älska. Hålla om. Kyssas. Somna nära nära någon man tycker om, trivs med, älskar..

Vakna och smyga upp och brygga kaffe och väcka med en lätt kyss i nacken och rykande gott kaffe. Ligga kvar i sängen och chilla, slumra, mysa och må bra. 

Känna den där känslan av att vara behövd. Vara någons. 

För ensamheten kommer jag alltid vara väldigt rädd om. Min ensamhet är min förälskelse. Jag skyddar den med mitt liv och offrar nog alltför mycket ibland, för att behålla den..

Djupa tankar. För vad är ensamhet? 

Jag har sedan barnsben tyckt om att umgås med mig själv, har inga problem med det, jag trivs, är trygg och har full tillit till min själ och tankar..

Låt mig gråta. 

Låt mig skratta.

Låt mig leva.

Min blogg (bloggar, om man räknar in "Ensammapappan") har alltid varit en ambition att skriva rakt och brutalt ärligt från hjärtat. Mina inlägg skrivs rakt upp och ner och i de allra flesta fall korrekturläser jag inte. 

Dock har jag nog aldrig blottat, kanske bara gläntat på dörren, om tankar och saknad efter en kvinna..

Men, jag trivs ändå, med det som är och det jag har, trots enkelheten i allt, utan rikedom fortsätter jag andas, finnas och älska det som är..

Lifvets förunderliga resa..