.. Maya slutar sexan på torsdag. I sju år har hon gått på bästa skolan, och haft den allra allra bästa resursen. Hon och jag har haft en lycklig tur att ha fått möta så fina människor som varit och hjälp Maya bli den hon är idag.
Tack. Från hjärtat tack..
Hon är glad och spänd att börja sjuan, och jag är nu lugn i mig själv över förändring som är på gång, och mycket just för att Maya är glad och upprymd av förändringen..
Jag ska berätta. Nån dag. Om hennes utanförskap och längtan efter kompisar. Just nu känner jag att mitt hjärta och själ inte orkar, för den sorgen får ögonen att brännas av tårar.
Samt att det sker så mycket i livet. På mitt jobb. Med Maya. Med mig. En känsla av ensamhet. En känsla av tomhet, men allra mest en känsla av att inte trivas, att inte ha någon lust eller energi till det vanliga, till måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Vecka efter vecka. Något, något måste hända för att bryta detta mönster som snart knäcker mig..
.. för det här är inte jag..
Hur ska jag göra, för att hitta gnistan igen?
Hur ska jag ta bort ilskan och irritationen som surrar likt arga getingar i bröstet.
Jag ber till min högre makt. Till änglar. Och de stöttar mig så jag i alla fall går upprätt..
.. och stolt.. trygg.. medveten..
Livet är som törnen, och jag måste våga för att vinna..
Styrkekramar <3
SvaraRadera