Livet kommer i kläm..

 .. Om natten, i mörkret och i tystnaden, så vaknar min fina dotter och behöver min hjälp. Varje natt går jag upp och hjälper henne byta sovställning, ibland kanske jag får gå upp en gång i timmen, ibland bara nån gång, och väldigt sällan sover hon en hel natt..

Eller, egentligen sover hon, men ropar (på sitt sätt, eftersom hon inte kan prata) på mig för att hon kanske hamnat på magen eller ryggen och hon vill helst ligga på sidan. Så, den lilla envisa terroristen håller sin gamle far vaken och på alerten, men när klockan är sisådär 03.15 och man nästan ser gryningen komma, och man vet att klockan 05.00 ringer klockan.

Var nöjd med allt som livet ger.. Den har jag som ringsignal på väckarklockan.. 

För, varför ska jag deppa? Ger det mig nåt? Jag vill leva, jag vill älska, jag vill upptäcka, utvecklas, förändra.

Jag vill le och skratta, precis som jag vill gråta.. 

.. Mitt livspussel, det ska bli vackert och fyllt av minnen, den dagen jag inte finns mer, hoppas jag att jag lämnar ifrån mig minnen, jag vill att människor ska känna glädje och kärlek när de stannar upp och minns vem jag var..

Bloggen, denna eviga blogg. Trots allt, är jag rent och brutalt trött. I själen. I kroppen, I hjärtat. Hon har gett mig en kärlek som inte går att förklara med ord, hon har gett mig livet, visat att lycka inte är pengar, inte materiella ting, utan att i det lilla leva.. 

Maya har varit på kortis i helgen, och jag kan allt mer, allt oftare coola ner och njuta av min ensamhet. Jag känner inte samma stress som jag gjort när hon är på kortis.

Jag ville ju allt, jag ville allt och ingenting.

Vara hemma och strosa runt, städa och fixa, planera och inreda..

Vara med polare.

Fiska.

Träna.

Fiska igen.

Äta gott.

Vara hemma.

Sova. Sova. Sova. 

Vara vaken. Vara vaken och vara vaken lite till.

Sitta om natten och teckna. Skriva. Eller bara meditera och låta tankarna vandra fritt. 

Plantera blommor. Bygga spalje. Sy markis. 

Binda flugor. 

Fiska. 

Träffa min son.

Sitta på ett fik med en god Americano och skriva. Skriva. Ord efter ord, trolla med meningar och låta texten bli som en vacker pianokonsert. 

Orden som jag vill ska bränna. Den brutala sanningen. Om mig. Om mitt liv, om det som var och är. 

Men, hur hinner man allt på typ 2,5 dygn? 

Mission impossible.

Så jag gör det jag gör. Utan att sedan lägga någon värdering eller ånger i det. 

Den här helgen har jag dock inte fått iordning hemma, tvärtom.. 

Det är kaos. Totalt kaos. 

Men kaos är nog vägen till en fulländning. Kanske. 

Jag önskar mig hjälp. Men har ju så svårt att be. Jag önskar någon kom hit och hjälpte mig med det sista. Köra iväg allt som måste härifrån.

Vi mår bra. Maya&jag. Jag&Maya. Bästa teamet. 

Vi kämpar. Vi skrattar. Vi gråter. Vi lever. 

.. och nu tickar klockan snart in i midnatt, in i måndagen, och jag har semester, vilken jävla lyx.. (ursäkta språket).. men när hade jag semester senast??

Ungen kommer hem imorgon från kortis, då är allt som vanligt igen.. och jag kan inget annat göra än att bara fortsätta vara jag. Fortsätta vara en pina för alla som vill sätta käppar i hjulet för rättvisa. Fortsätta våga. Fortsätta med civilkurage och fortsätta stanna upp och finnas för mina medmänniskor..

Underbara liv. Fasliga liv. Fina vackra liv.

Älska mig, bara för en stund..

/U

(En kort notis: Alla inlägg som jag skriver går aldrig igenom någon korrektur. Jag skriver rakt upp och ner, så om ni hittar något stavfel, eller något ord som är borttappat, eller om det är samma ord två gånger, ja då är det så.. och ingen bryr sig mindre än jag. Dock så är jag väldigt noga, med allt annat jag skriver.. men bloggen, det är väl egentligen inte någon som läser den längre? Så, det blir som det blir..)