Fick tid med Alex igår. Fiske i havet. Vackra Bråviken med sitt öppna vatten och trolska skogar. Vinden slet och drog, men både Alex och jag är vana och ger inte upp, inte ens när fingrarna spränger av kyla och och kroppen sakta domnar av vattnets vinterkyla.
Moder naturs kraft. Mot den är vi små. Maktlösa. Hängivet är det min högre makt, den jag kan luta mig mot och inse att du är större än mig. Inget kan jag vara mer ödmjuk mot. Men igår stod vi ut, och lät våra flugor svepa över sten och grus i jakten på silverblank öring. Denna fisk. Så nyckfull och svår, ibland ångrar jag att jag någonsin började med att rikta mitt fiske just efter havsöringen. Det blir ett gift. En drog. Ett begär som driver mig till vansinne. Igår såg vi hur fisken sakta följde våra flugor, men oblygt vände och ville aldrig ta. Vi bytte flugor. Vi bytte taktik. Men.. igen, vann öringen.. Så nu blir det några kvällar i fiskerummet, igen, för att skapa en fluga som lurar till hugg även dagar som den igår.
Dagens begivenhet var när en styck pappa snubblade på en sten och föll pladask i plurret. Jag har bra kläder, en förutsättning för att klara en dag i vattnet, så jag klarade mig ändå ganska ok från att bli blöt, men hela jag var under vattnet ett ögonblick. När jag väl kom upp på fötter igen så rann vattnet utmed ansiktet och solglasögon. Kepsen guppade iväg på vågorna som en kapsejsad segelbåt. Förblindad av bräckt vatten och smått chockad hörde jag hur min son skrattade, ett gott underbart skratt, åt sin gamla far som även han nu bröt ut i skratt och förbannade mig själv för att inte se mig för..
"När ska du lära dig, Uffe?? När ska du växa upp och se dig för? Hur många gånger är det inte just du som trillat i? Bara för att du vandrar omkring i dina egna tankar, i din värld där ingen annan kikat in.."
En smula kärlek.
Självklart fortsatte vi fiska, jag var ju bara blöt om skallen och den går ju att torka, och det finns alltid en extra mössa någonstans i packningen..
Kom hem till en liten donna som sjöng av glädjefnatt. Leendet som gnistrar ikapp med livslusten i hennes ögon. Vart får hon den ifrån, hon som har det så förtvivlat svårt i kroppen. Hon som är så utanför och saknar en vän. En kompis att ringa. En kompis att hänga med, precis som hon skulle haft om inte det blev som det blev. Som om inget hänt.
Hon som drömmer om att kunna cykla.
Lycka i smått. Lycka i stort.
Kärleksrus.
Bakat kladdkaka till farsan. Vispat grädde. En omöjlighet om hon inte hade haft sin assistent, som ger henne det hon inte kan. Som är armar och ben. Som är hennes röst.
- Vad snäll du är, ropade jag till henne, som bakat kladdkaka till farsan..
Från rummet ett hörs ett ilsket rop..
- Den är inte till dig, pappa..
Så var det med det. Ingen kladdkaka till far, som ändå snodde en bit framåt kvällen, när hon somnat. Att sno godis från barn är ändå ganska kul när man hunnit bli 55..
En smula kärlek.
Oron för framtiden. För hur kommunens brister och besparningar slår undan benen på mig, min dotter och alla andra familjer med barn som har speciella behov.
Min kamp kommer fortsätta, för rättvisa och ett samhälle som balanserar på värdegrund och respektfullt bemötande. Jag vet att jag ger mig in i en strid som kommer lida förluster, men den här gången tänker jag ge dom en match dom aldrig glömmer..
En smula kärlek.
En smula ömhet.
En smula av min tid.
Fina du, försvinn inte
Var kvar. Hos mig. I min hand. I mitt våld.
I våra svårigheter. Lek med mig och fly sanningen.
Bara för en stund. Bara för en livstid.
Bara för ett andetag..
Ensamheten. Den jag hatar. Den jag älskar. Balansgången mellan att ge och få, jämvikten med livet, mina och dina förväntningar och längtan.
Respekten för ett liv, för en annans människas vilja och drömmar. Flyg. Lev. I frihetens trygghet. Där inget annat finns.. än just..
En smula kärlek..
"Kärlekens sköra glas sprack i tusen bitar
och någonstans i splittret låg min själ och blödde"
Jag har plockat upp den, och med möda lagat den, jag har noga sett till att varje skarv passat och gjort en helhet igen..
.. vågar jag chansa att den går sönder igen? Kommer jag då någonsin kunna laga den igen?
.. Eller är den så stabil och genuin? Har åren gjort mig klok och stark?
Gråa hårstrån får Maya att le, gråa hårstrå får mig att inse att åren går och jag kommer aldrig få dem tillbaka..
Så.. Lev nu, Dö sen..
Kärlek&respekt
/Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar