Torsdag den 16/4

Mötte en kille jag känner idag. Han jobbar på Plantagen. Vi är bekanta genom gymet. Så sa han såhär: "Jag fyller 40 år på lördag, det är ju CP-stört hur fort tiden går".

Jag kände hur det bara brann till i mig. Såg på honom att han bet sig i tungan. Det är så lågt, så för jävligt när en vuxen människa står framför mig och säger så, och det som är mest ledsamt är att han troligen med all säkerhet står och säger så med sina kollegor. Sina vänner. Ursäkta att jag svär, men jag blir så arg, kränkt och ledsen. 

Jag sa inget, men har gått och tänkt på det hela eftermiddagen, och tillslut tänkte jag att en sån sak kan jag inte tillåta utan att säga vad jag tycker och tänker. 

Skickade ett mess där jag ganska klar med vad jag tyckte och tänkte.

Sorgligt.

Nu till en annan sak, det är dags för lite insamling igen, återigen till Marika Vaihinger, som är en av mina hjältar. Det finns många hjältar i vårt vackra land. De som kämpar och har mål. De som vill bli bäst i världen med det dom gör. 

Samhället är elitstyrt och därför finns inget värde i de sporter där läktarna står tomma?

Varför är det så? 

Marika lärde jag mig känna genom facebook när Maya skulle göra sin första höftoperation. Sedan dess har jag följt hur hon tränar, hur hon kämpar i gymet och trots sina svårigheter är en glad och positiv tjej. Fantastiskt.

Om det inte finns något att tjäna på idrotten är den inte intressant, därför måste alla som tävlar inom parasport finansiera allt själva. Rättvist?? 

Marika tävlar i racerunning. Maya tränar racerunning och är strålande glad på varje träning. Vill springa och springa och skrattar nästan varje steg. Det är Marikas förtjänst och det är jag så tacksam över. 

Marika har tagit sig långt och tagit guld i många tävlingar och nu siktar hon ännu högre, men behöver hjälp med att få ihop pengar till resor, boende vid resor etc..

Ni kan läsa om Marika här: Marika vaihinger

Antingen sätter ni in pengar genom Bidragsstiftelsen eller så kan ni swicha mig på 0704063932 så förmedlar jag pengarna. Varje bidrag är glädje och tacksamhet. 

Det finns så många hjältar i världen.

Tyvärr finns det ännu fler rötägg. De som inte tänker mer än på sig själva. De som är blinda och rädda. 

Rädda för det okända. 

Maya på kortis och jag ska ta på mig ulltröjan och fixa på balkongen.. Den är Uffe.. 

Sovgott..