Lördag den 1 juni

Hur vart det nu? Ur kaos föds ordning?

Vi får väl se. 

En intensiv dag som Maya och jag avslutade ute i soffan på balkongen. Invirade i filtar under våran fina markis. Det grönskar på Stationsgatan.. 

Karma och kvantfysik. 

2011 träffade jag på en kille, i 24 års åldern genom mitt arbete. Jag var sedan hans boendestöd till december 2017, då företaget jag arbetade på förlorade en upphandling och jag mitt jobb, och han sitt enda stöd i livet. 

Förstås blev han bortdribblad i byråkratin och en usel psykiatrivård. Det är så man skäms hur en del av vården rasar och återigen skapar samhället fattiga och rika. 

Han ringde mig i mars 2018 och var nära en vräkning, elen avstängd, och en manisk människa. Att leva och försöka klara sitt liv med ASD-diagnos samt en svår ADD, är omöjligt. Speciellt med den här killen. 

Självklart hjälpte jag honom igenom situationen, och har sen dess varit hans kontaktperson. Mest för att han ska ha någon att ringa och få hjälp med papper och kontakt med myndigheter. 

Sen 2013/14 har han och jag kämpat med att han ska få sjukersättning. Bevis på bevis har vi lagt fram. Han har fått avslag efter avslag, men jag har sagt att vi ska fan inte sluta kämpa den här striden. Jag har sett vad arbete och de sociala mötena har gjort honom. Likt en sköldpadda som drar sig in i sig själv. Livrädd och ledsen. 

Men nu, äntligen verkar det som vi vinner. Ringde honom nyss och berättade och aldrig har jag hört en mer lättnadsfull suck. Man kände glädjen. Kunde ta på lyckan och jag såg in i hans hjärna där han såg några av sina drömmar bli verklighet. 

Han har så många gånger berättat vad hans drömmar är.. Jag ska göra allt jag kan för att motivera honom att se till att nå dom..

Det är en trött man. En ganska sliten man. Men i själen en lycklig man. För allt annat är ju ganska oväsentligt..

/Uffe