Måndag. 

Hell

Idag kom den, väggen, kände den redan när jag gick upp. Tröttheten. Känsligheten. Tårarna som bränner bakom ögonlocken. 

Sorgen, den man inte pratar om, längtan att det inte hade blivit som det blivit. 

Hon sitter bredvid mig nu. Salig av lycka för att hon har lärt sig borsta sitt hår, och nu när Botoxen verkar kan hon även hålla i borsten på ett bra sätt (den effekten går bort om några månader), då ser jag ibland hur ledsen hon är för att hon inte kan. 

Sånt skär i mig. Ångesten är som tusen tigerklor. Önskar att hon kunde prata. Tänk vad häftigt det vore.. och få höra vad hon tänker.. 

Pubertet. Mens. Pojkar. 

Det är enormt mycket nu. Strul med Mayas färdtjänst. Ny ansöken måste göras och nytt läkarintyg. Liksom Maya har en CP-skada och när i världshistorien gick en sån över?? Heureka.. Jag har funnit det..

Det går inte riktigt att förklara stressen som blir.

Jagar vikarier inför sommaren. Jagar dietist för att beställa sondmat, sprutor, extra knappar, slangar. Jagar hjälpmedelcentralen för att få översyn av rullen innan sommaren. Orkar inte laga den själv hela tiden. Schema ska läggas. Hösten planeras, yes.. Nu är det dags att lämna in önskemål för kortis perioden sep-nov.

Föräldraansvar. Vart går den gränsen?

Maya har nu börjat sova i sin säng. Igår somnade hon där, och sov där till klockan 00 då jag kom i säng. Bar in henne till mig, för jag vågar inte låta henne sova själv. Tänk om jag inte vaknar? Om hon kräks? Om hon vaknar och är ledsen och jag inte hör?

Är det föräldraansvar? Att behöva sova i samma rum för oro över sitt barn?

Behöver även köpa en AC, mitt nya sovrum är hemskt varmt. Litet och ligger i öster. Morgonsolen lyser in och det känns som att ligga i ljusterapi. Solen värmer även upp rummet till oanade temperaturer (känns det som), en AC.. Jag är ingen rik man.

Ok, min lösning på att sova i separata sovrum (säkert FKs lösning oxå, för att inte bevilja mer nattassistans) är baby watch.. men!

Maya har inget tal.. hmm.. hon kan hojta och ropa, men inte alltid.. Det är ett problem som på nåt sätt måste lösas.

Jag kan ju inte ha henne i min säng hur länge som helst..

Längtar så jag går sönder. Efter ett liv. Mitt liv.

Men.. Jag har den gladaste av alla ungar. Hon skrattar och busar. Idag när jag kom till fritis var hon på sitt allra bästa humör och då går det inte att vara ledsen längre. Wow, vilken livsglädje hon visar.

Det är en stolt pappa ikväll. Hon somnar gott i sin säng. Jag har lyckats med att få henne så trygg. Bra gjort Uffe..

Sovgott