Det är tisdag. Jag mår inte speciellt bra. Har varit på vårdcentralen idag och pratat med farbror doktorn. Om magen och mitt illamående och trötthet. De senaste dagarna har varit hemska. Som att gå motströms hela tiden. Varje steg är en kamp.
Men även om mina fingrar som värker som eld. Höger pekfinger är så ont och när jag rör det känns det, ni vet, som tusen knivar.
Artros. säkert. Ändå kollat reumatisk.

Magkatarr och gastroskopi.

Thats life.

Jag måste ta mer hand om mig.

Dags för ett par dygn på kortis. Imorgon hade jag en del bestämt, men avbokar. Jag kommer vara hemma, sova, se en film, äta nåt gott, slumra, se tv.. kanske läsa några rader.. inte dricka kaffe.. och inte snusa..
Jag åker med Mayas kortissaker runt kl 17.00, och ger ungen en stor kram innan vi säger tja för några dygn..

Skönt som fan, tycker både Maya och jag..

Framåt kvällen ska jag ut i skogen. Gå till en sjö. Ta vattenprover och bara kolla. Men bara nån timme och bara om min vän Mårten följer med. Vågar mig faktiskt inte ut i skogen alldeles själv just nu.

Kvällens musik

Ibland känns det som ett mörkt regnmoln förföljer en. Imorgon ska jag blåsa bort dom. Lovar bättre väder, för jag brukar få det jag vill ha..

För fan..

Heter den här. För det är just så mitt liv känns ibland. Som ett mörkt moln som förföljer mig vart jag än går.

Vad det är vet jag inte. Förutom att demonerna är med, men även mitt tunga sinne. Bördan jag bär. Det jag ger. 

Lika underbart glad som jag kan vara, lika ledsen och skör är jag, vissa dagar, ibland i veckor. Det är i mörkret jag finner kraften tror jag. 

Min skata har varit här igen. Påmint om att jag ska komma ihåg vart jag kommer ifrån.

"Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det"

/Uffe