Maya saknar sitt kortis. Hon saknar tjejkvällarna dom har där, vad dom nu gör, det är en evig hemlighet. Jag är så glad och stolt att hon är så självständig och att hon trivs så bra. Inom ett antal månader kommer hon (om min ansökan får bifall) vara på kortis varannan helg+tre dygn extra. Det kommer innebära att hon blir av med assistans och jag spelar poker på hög nivå när jag nu ansöker om mer tid på kortis.

En kort förklaring.

Maya är nu beviljad ett visst antal dygn/mån i assistans. Jag tar ungefär hälften av dessa timmar för att gå runt ekonomiskt.
Om/när Maya kommer vara tre dygn extra så kommer (inte säkert, men troligen) FK ta bort en del av assistanstimmarna, och även kolla över hela vår situation och det är livsfarligt. Maya kan bli av med så mycket assistans, så antingen måste jag börja arbeta mer på skolan och mindre med Maya, vilket kommer bli tufft som attan, men då kommer hon ha kvar sina älsklingsassistenter.. Det är en jävla balansgång, men jag går ändå på min magkänsla att det är rätt tid att ta dessa beslut.

Jag har kämpat värre kamper, och jag är envis, kunnig och känner människor överallt som kan hjälpa mig.

Men än är vi inte där. Bifall ska komma först.

Kvällens dans..

Varje kväll dansade jag med Maya tätt intill mig. Höll hennes lilla kropp emot mitt bröst, tills hon somnade..
Ofta grät jag och dropparna föll okontrollerat. Där stod jag, en buse, och höll en bebis.. som jag inte kunde fly ifrån.
Gud ska veta hur jag kämpade den tiden. Gud vet hur jag kunde ligga på golvet och vrida mig i någonting som var helvetets mörker.

Samtidigt som Maya var min skatt, den vid regnbågens slut. Min solstråle som änglarna gav mig. Du orkar, viskade dom i mitt öra..

.. Helgen har flugit fram och jag har inte gjort speciellt mycket. Igår hängde jag på balkongen nästan hela dagen. Hur skönt som helst.. men jag blir rastlös, det kryper i mig.. ändå..

Bestämt mig för att helt stänga av mobilen när jag hänger med Maya. Det är inte ok, och jag känner hur mobilen på ett sätt tar över allt mer. Jag är inte van vid det, på kvällarna brukar jag teckna.. skriva.. se en dokumentär.. men sociala medier är som hjärntvätt..

Man dör inte att stänga av. Allt kommer finnas kvar när du knäpper på igen. Du kommer kanske missa hur vädret är i Borås, eller se en solnedgång från Pajala, en bubblande Prosecco, en isigt dimmig öl, ett par fötter i sanden, en hund som hoppar, mina och Maya godmorgonbilder,.

Jag gör det med.. lägger ut bilder, selfies, och allt möjligt. Varför gör jag så? Delar med mig? Varför gör vi?

Du och jag?

Lagar mat, skriver på bloggen, hjälper Maya med paddan och en del annat, plockar döda blommor från slingerkrassen, går in i ateljen och kollar på teckningen jag påbörjat. Bara några streck, en osynlig skiss som bara jag vet hur den ska bli.

Kanske jag kommer tillbaka nu. Tecknaren Uffe.. Jag längtar efter dig..

Man måste gå omkring och tänka på bilden. Känna på pappret. Hur strukturen är. Tjockleken. Om det är glatt eller strävt papper. Vilka pennor jag ska använda. Vilken teknik..

Sen börjar jag.. Musik i lurarna och insluten i mig själv. Det är då fantasierna kommer fram..

Doften av smör som smälter kan vara den mest underbara doft jag vet. Snälla kan vi inte bara lägga ner margarin, lätta och lätt&lagom.. Ingen har ändå gått ner i vikt av dom..

Maya längtar att lägga sig. Pappa bus har tvättat sängkläder i helgen och hon älskar nytvättade lakan.. vem gör inte det?

Kommer ihåg kvällen innan julafton när man kröp ner i sängen, vita nytvättade lakan, manglade till perfektion.. men jag kunde inte somna ändå..

Kommer även ihåg alla andra kvällar jag inte kunde somna. Pappa kom in och sa;

- Lägg dig och kolla in i väggen så somnar du..

.. och jag tänkte alltid varför jag skulle somna genom att se in i en vägg? Jag hade ju tusen frågor eller så behövde jag bara en kram..

/Uffe

Ps: Bjarne saltade köttfärssåsen så den inte gick att äta, efterrätten skulle bli aprikoser, men Bjarne hade köpt några som var ruttna. Hej kvarg!!