Maya är sex dygn/månad på kortis. Tre av dom är förlagda på en helg och tre är utspridda på vardagar. Nu är hon onsdag-fredag och det är mycket positivt med det.
Hon stormtrivs. Jag ringer varje kväll och säger godnatt, såklart, och hon skrattar. Idag pratade vi en bra stund, fröken bus och jag., och hon var så glad. Skrattade mer än hjärtligt. Som glittret.

När hon är på kortis på vardagar, blir det dock inte så mycket avlastning för mig. Jo, egentligen, men jag får ändå ingen sovmorgon. Ingen stund för mig själv om morgonen, den som jag tycker så mycket om.
På med kaffet, in och dra på duschen, knäppa på teven, duscha av mig och sen är kaffet klart.. Nyheterna, Sporten. Scroll på mobilen, skickar några godmorgon till de jag bryr mig om. Ett till min adept på skolan, påminner om tid och vad vi ska börja med för lektion, sen njuter jag nog bara av mitt kaffe.

Gott kaffe njuter man av. Ett kaffe som fyller gommen med smaker som sitter i länge. Jag har några favoriter. Zoegas Skånerost funkar alltid. Tyngd och smakar nästan som riktigt mörk choklad. Gott. Men till 99,9 % köper jag Arvid Nordquist. Dom har tre sorter som är bra och goda. Olika men ganska lika.
Just nu är jag helt torsk på deras märke "Amigas". extra mörk med ganska lite syra vilket är bra för min mage. Gjord av kvinnor. Fairtrade. Eko, Rostats fossilfritt.

Några kronor dyrare? Yes, nån tia kanske.. men det är njutningen värd..

Jag måste eller har bestämt mig för att hämta Maya på kortis om mornarna. Kämpat och stångats med kommunen om att jag vill att Mayas skolskjuts ska läggas om dit de mornar hon är där. Schemalagt tre månader framåt.
Men tvärnit. Jag kan förstå det, att de inte kan lägga om rutterna, men på något vis borde det gå att lösa.

Dock verkar inte människor göra mer än deras egna arbetsuppgifter. Som barn/ungdom när man ber dom ta bort, plocka upp eller nåt annat..

- Öhh, det var inte jag som la det där..

Jag är inte riktigt sån. Jag är tvärtom.

Kvällens album

Måste jag anpassa mig? Eller ska jag fortsätta vara jag, smitta av mig med det jag har att ge?

Jag går nog min väg. Jag låser in mig och gråter av minnena. De vackra och de som aldrig blev. De mörka.
Det jag förlorade. De jag mist.

Det är en befrielse när tårarna tar slut och man kan le igen och förstå att det inte var meningen. Inte nu och kanske inte sen.. men minnet består föralltid..

Sen kan vi själva bestämma hur länge ett minne ska få följa med oss. Hur det ska påverka oss. När man blir sårad, så kan läkningstiden ta lång tid..

Men mitt liv. Min väg och jag vet att jag är såpass trygg och självsäker att jag kommer gå den. Stolt med rakrygg..

Sitta på ett tåg till Paris..

Min dröm är en liten takvåning i Köpenhamn. Terass. hängmatta och ett mysigt soffhörn. Vackra ting. Växter. Där vill jag ligga i hängmattan och titta upp mot stjärnorna och filosofera bort min ålderdom..

/Uffe