Fredag och som så många andra fredagar är det bara Maya och jag. Vår fredag. Vår fina och vackra fredag.
Den som skimrar och är innerligt helig. Ni vet allt jag skriver om, att ge av sin tid och bara vara farsa, en rolig, en kelig, en snäll, en tokig.
En förälder som bryr sig och är ödmjukt lyhörd.

Lång jobbdag med fönsterputs i ett av mina favorithus, en gammal prästgård som stått pall i 350 år. Paret som bor där är lika lyckliga som deras hus är vackert och de har med varsam hand renoverat huset under många år. Ett fantastiskt hus. Ett äkta hem som utstrålar något som är väldigt rart nuförtiden. Andas kärlek. Omtanke och trygg grund att stå på..

Tog en stund för mig själv sen. Handlade det nödvändiga inför kvällen och sen satt jag i bilens varma kupé och skrapade en trisslott. Drömmen lever, tänk om det skulle hända. Att vinna pengar. Att slippa oron varje månad, över hur ekonomin ska gå ihop.

För så är det, många år i missbruk och kriminalitet har lett till att jag fortfarande betalar böter och skadestånd för det jag ställde till med och jag önskar inget annat än att få betala tillbaka och bli skuldfri. Fri. Fri.

Vill köpa mig en båt. En båt att ta mig ut på havet igen. Solnedgång och brusande vågor. Stekt abborre med potatis och brynt smör.
.. och på kvällen äter man de sista filéerna på knäckemacka med en kall öl.
Sitta på bryggan. Ensam. Med en god vän. Med en kvinna jag älskar. Fullmånens kittlande mystik och nattens mörker som sluter sig runt. Stjärnbanéret. Önskedrömmar.

Fix och disk medan Maya paddar. Musik. Vår gemensamma spellista som heter "En ganska rättvis spellista". Det är mer Astrid Lindgren än det är min musik, men även min kära dotter gillar brytningen med Idas sommarvisa och Slipknot psychosocial..

Galet.

Älska. Hur svårt är inte det? Att visa sin omtanke. Sin kärlek. Inse att saknaden kommer vara för evigt men längtan får jag packa ner längst ner i en kartong och gömma bland alla andra minnen i källaren. Jag kan inte längta efter något som inte går.

Jag är glad att vara ensam med min dotter, för jag skulle inte kunna gå på samma stig med någon som inte ger mig det jag vill. Då skulle jag gå sönder. Sakta falla ihop i tusen bitar och aldrig kunna limmas ihop igen.

Försäkringskassan hörde av sig för ett tag sen. De har bestämt att Mayas mamma ska betala underhåll direkt till mig. FK ska bara göra en tilläggsutbetalning på 197 kr/månad. Resten ska C betala. Tror ni det blev så?
Nix, hon struntade i det och nu står jag här med 1700 back varje månad. Det är jätteviktiga pengar för mig och Maya.
Nu får jag göra en ny ansökan om underhållsstöd och vänta, vänta på ny utbetalning. Visserligen blir det en rejäl slant retroaktivit, men det kvittar ju när julen närmar sig..

Ledsen blir jag. Att hon inte bryr sig. Det är ju hennes dotter. Men.. nu är det ju 11 år sen och jag kämpar vidare.. vi försöker fylla vardagen med mer kärlek än någon anar. Jag är en kärleksfull man. En öm. En snäll. En bestämd.
Jag har vuxit genom åren och lärt mig vem jag är. Full av självkänsla och självförtroende och med åren har jag lärt mig att ingen styr vart jag ska.

Jag håller rodret och hittar grunden som är på vägen. Ingen styr åt mig om jag inte ber dom.

Jag har en gång varit osäker och vilsen. Ledsen och rädd och blivit ledd in på vägar jag inte alls ville gå. Jag har mött kvinnor och varit i förhållande där jag varit livrädd att bli lämnad, att inte vara älskad. Att inte vara behövd. Som det lilla barnet som skrek efter trygghet och bekräftelse.
Den tiden är över. Jag vet vem jag är och jag är en stolt man och trygghetens ankare har nått botten. Förtöjt mitt skepp.
Bekräftelsen behöver jag. Ibland mer än någonsin. Den kan jag sakna. En kram. En viskning. Några ord i örat innan jag somnar..

Ställ dig frågan hur du vill leva? Eller lev bara. Tänk inte utan bara gör. Gå utanför det du alltid gjort. Bli rebell. Släng rädslan för det okända på återvinningen.
Då kommer den tillbaka igen och du kan lättare hantera livets gång. Gör något du inte gjort förut. Gå utanför dina egna rädslor. Lyssna på punk.

Jag tänker dra nästa gång Maya är på kortis. Som i somras. Dra iväg. I ensamhetens tecken. Hotellrum. God mat. Slappa på sängen och sova så länge jag kan.. jag tänker så, jag planerar så, sen får vi se om det blir så.

Önskar att avstånd inte fanns. Att jag kunde gå på månen och se ner på vår blåa planet. Att jag kunde få människor att förstå att straff inte hjälper. Att Greta faktiskt gör något stort, hon vågar. Önskar att vi höll ihop i ett, och att polariseringen blev ett minne blott.

Ytterligare ett virrigt inlägg som nuddar återvändsgränder och en svenskalärare skulle dissa rakt av, men jag kan bättre, det är bara det att tiden..

.. Tid. Som sand i timglaset. En dag rinner de sista kornen ner och då kanske det inte finns någon som vänder.. Då är det slut..

.. Vem är du? Svaren kommer med tiden..

.. och du sluta leta, håll ögonen öppna men sluta söka.. Då kommer svaren av sig själv.. Då kommer du sitta en kväll på en brygga och tänka..

Så enkelt det var..

/Uffe