Tuff dag på jobbet. Suttit i möte. Planerat. Ringt socialen. Bokat möten. Samtalat. Varit i korridoren. Ätit med sexorna. Hälsat på FBK (förberedande klasser), de som precis har anlänt till vårat vackra Sverige.
På något sätt måste vi ju hälsa dom välkomna, trots att jag ser hur vi inte mäktar med strömmen av människor som är trasiga i botten av det innersta.
PTSD och vi låter dem vara. I deras skräck. I deras rädsla.
Som tickande bomber.
Åkte genom staden när jag slutat, ringlande köer och jag tänker att det är tur jag kan stan, tar andra gator och ler lätt åt de som står kvar. Tutande. Svettiga. Oförskämda. Ska fram till varje pris.
Jag med. Jag är inte bättre, men ändå förstår jag vikten av samarbete.
Trött och hängig kastar jag in ungen och säger..
- Nu hinner vi hem innan Johanna kommer.. Så far vi iväg igen, ut bland asfalten och medmänniskor som irrar runt likt en myrstack.
Kommer hem, parkerar, har nästan tårar i ögonen och tänker att jag ska, jag ska, jag ska träna..
.. om jag så ska piska mig själv till det..
Då ringer mobilen.. Johanna står det på skärmen..
Vad nu då, tänker jag, och svarar..
- Jag är på skolan, skulle ju hämta Maya idag, säger hon.
Bjarnejävel, tänker jag, och startar bilen och åker mot skolan igen. Maya skrattar högt av glädje att vi åker tillbaka och ska hämta hennes assistent. En styck pappa tycker inte det är lika kul, men ändå, behåller mitt lugn och en känsla av frihet sprids i kroppen.
Det är nog belöningen av att jag kämpar.. Att jag är snusfri.. att nikotinet snart är ett minne blott.
Hemma igen efter 30 min och känner hur sanden i tålamodets timglas håller på att ta slut. Går upp och släpper in unge och assistent. Packar träningsväskan och undrar hur fan jag ska orka..
Kör igenom överkroppen med fokus på bröstmuskler i 30 minuter. Högt tempo. Koncentrerade rörelser. Håller emot i negativa fasen och musklerna skriker av mjölksyra.
Löper sen 10 minuter på bandet innan jag går till bassängen. Simmar 800 m. Intervaller. 100 meter i lugnt tempo. Kontrollerat. Som meditation i andningen. 100 meter i snabbt tempo. En viss irritation på en gubbe som simmar i fel fil. Jag kör i den filen där det är snabbsimning. Han simmar så långsamt att jag nästan tror att jag ska få använda mina kunskaper i livräddning..
Jo, jag har det. Gått livräddning och har en gång fått utöva det. Var ung då, runt 20 bast och vi var ett gäng som hängde vid ån och drack några pilsner.
Plötsligt er vi en farbror trilla i ån, och plaskande följa med i den långsamma strömmen. Han får panik och bara ett ögonblick efter blir han relativt livlös. Jag kastar mig i, och lite lullig under fötterna räddar jag honom. Mina polare står vid kajkanten och hjälper upp honom och jag börjar med hjärt och lungräddning, men hinner bara påbörja innan ambulan anländer.
Farbrorn bärs in i ambulansen och vi drar vidare. Hem för att byta kläder..
Någonstans trodde jag att jag skulle få guldmedalj, men vem kommer ihåg en värsting i slitna jeans och Black Sabbath tröja..
Efter 800 m på 40 minuter är jag trött. Skakar i kroppen. Känner mig nästintill sjuk. Duschar av mig och sen tar jag 10 minuter bubbelpool och en varm bastu.
Ber om kraft. Ber om förståelse. Ber att änglarna ska se mig, se min godhet och det jag gör.
Hur jag skapar ett liv att minnas.
Passagerare
Nu är ungen lagd, matlådan fixad och jag är en slagen man. Vem ska rädda mig?
Kommer kasta mig i soffan en stund och zappa mellan Hela Sverige bakar och travet. Vägra göra mera idag, trots att min lägenhet är i kaos. Ser ut som fan helt enkelt och jag skulle inte kunna ta emot besök..
Det stressar mig, och triggar min adhd, men hur ska jag hinna allt??
Som fotspår i sanden från sommarens soliga värme, glömda och försvunna i novembers kyliga nakenhet. Där isiga droppar glittrar i gatlyktans sken..
Imorgon är det Mayas tur att träna och jag får vila. Även det är en kraftansträngning och Uffe kommer åter vara en del av Linköpings långa bilköer.
På fredag är det mysfredag med min fina dotter och jag ser fram emot det. Vår kvalitetstid. Vår tid.
Uggla
I know God will not give me anything I can´t handle. I just wish he didn´t trust me so much.
Mother Teresa
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar