Tidig söndagmorgon. Vaknade redan kl 04.40 av att Maya ville nåt. Hon hojtar på sitt sätt. Jag ropade tillbaka att "jag kommer snart, måste bara vakna till", i tanken tänkte jag att om hon inte haft sin cp-skada hade hon kommit och väckt mig, eller gått upp alldeles själv och gjort det hon velat. Kanske bryggt en kaffe till sin pappa..

.. men hon kan inte det, och jag vaknade till fort, för att ligga där och inte kunna göra något måste både vara otryggt och tråkigt..

Hon ville få av blöjan och bli vänd på sidan, sen gosade jag in henne i duntäcket (som hon förövrigt snott från mig) och hon somnade om. Även jag slumrade till och dansade in i drömmarnas land. Där finns hon på riktigt, och varje gång jag vaknar försöker jag komma på vem det är. Idag rycktes jag bort från slumrandet ganska fort.
Maya sov bara nån halvtimme och sen dess har vi varit vakna. Hon ligger i sin säng och ser Barnkanalen och jag hänger i min säng med FB och annat ganska ointressant.

Så ett kort inlägg på bloggen, tänkte jag, kan ju vara bra.

Den tröttheten som infinner sig på kvällarna är nästan för tråkig. Maya klubbade in runt åtta igår och jag somnade i soffan tjugo minuter senare. Yes, då får man inte mycket gjort varken i lägenhet, blogg eller ritblock. Inte ens lära sig nåt av Kunskapskanalen..

80 dagar utan snus. Varje morgon tänker jag på det. Kaffe och en snus. Tog en polares dosa och luktade lite, och doften av snus var en fröjd för mina sinnen.

Men.. jag har bestämt mig.. och kämpar mig igenom de stunder som är värst.. Får fortfarande några slags jobbiga psykbryt av irritation och ilska, men för att andra (Maya)ska förstå varför jag beter mig, så har vi bestämt att jag säger:

- Grrr, ahhhh, åhhh.. Gud ge mig en snus..

Sen ber jag ibland.. i min tysta längtan..

Gud, snälla ge mig en snus, och han hör min bön och ger mig en Onico.. Tack gud säger jag och tänker att Onico är ju fan inte snus..

Gud, du luras..

Men dina änglar är bra att ha. De leder mig in, i det jag är trygg i, och lutar mig mot dom för varje steg jag tar..

Vi var i domkyrkan igår, fröken bus och jag. Tände ljus för de som vi saknar hos oss. Satt och chillade en stund innan vi fortsatte vår promenad i vackra Linköping..

.. Alexander är fortfarande på resande fot, och jag undrar stilla om han någonsin kommer hem igen. Snart är han på Bali och därifrån skulle inte jag vilja åka om jag visste att jag möttes av detta gråa, tråkiga, kalla och bistra väder..

Bistra värld vi lever i. Så full av rädsla, feghet och kallsinnig egoism. Jag är stolt över mig själv, att jag finner mod att säga till, att jag vågar möta och säga ifrån och att jag vill alla väl..

Kärlek och respekt..

/Uffe