Fem dagar utan nikotin. En stolt Uffe, men jag kämpar för det. Tror ta mig fan att jag kämpar varje sekund. Varje ticktack.

.. Orden är slut, men tårarna är det inte. Tar dom slut någongång tror ni?

Bad en vän om en tjänst idag, en som betydde mycket för mig, men han sa nej.. Det var för jobbigt, och sådant, kära läsare, gör ont i mig..

Det får mig verkligen ledsen.

Jag ger av mig själv från morgon till kväll. Jag tar emot samtal mitt i natten om det är någon som behöver mig. Tar mig tid och om jag inte kan, så försöker jag ändå alltid hitta en lösning..

.. så när jag väl frågar och märker ett oengagemang och man får ett nej på grund av lathet, det gör mig verkligen ledsen in i själen. Mer än jag kan förklara.

Besvikelse.

Så är min kväll..

Jag är tråkig här på bloggen, men finns ändå kvar. Vi finns, min vackra dotter och jag. Vi kämpar fan tillsammans och försöker göra lite skillnad i den här världen som alltmer blir en egoistisk plats där ingens vilja är viktig förutom din egna.
Bara du får det du vill ha är allt bra..

Varför lyssna? Varför ta in vad någon annan vill? Varför är det viktigt? Varför ska jag lägga min tid på att hjälpa dig, min vän?
Men..
Har du glömt? Har du glömt när jag kom till dig mitt i natten för att du grät? Har du glömt att jag fanns, att jag hämtade dig när din bil hade gått sönder? Har du glömt hur många gånger jag hjälpte dig när du behövde?
Det är några år sen, förstås, och tiden läker ju såren..

Men mina, min vän, mina sår kanske är djupare än dina och behöver omvårdnad, behöver en vänskap att lita på...

Vi är sådana. Vi är olika.

Lång vecka har det varit. Många barns olycka har passerat förbi. Många bråk... Kanske är det så, att jag inte orkar längre, ge så mycket av mig själv..

Jag kanske ska lägga om karriär och bli lastbilschaffis istället. Lyssna på bra musik och köra långt..

En sak är dock säker..

.. att jag alltid ändå kommer bry mig..

/Uffe