Idag, äntligen fick ungen åka till skolan. Hon var glad som en lärka när jag drog in henne i skoltaxin.
Men.. näsan var täppt imorse och hon var förfasades över att kanske få vara hemma med farsan en dag till..

.. men..

.. Imorgon åker hon till kortis, så från och med kl 07.30 är jag barnledig fram till 07.30 på måndag. Vet inte vad jag ska hitta på, dock är ju oddset på att bara hänga i soffan och sängen ganska lågt..

10 dagar utan att hon har haft någon utomstående assistent. Bara en tråkig pappa, men jag vet att hon haft det bra, ändå..

Vi har en magisk relation, en som är unik, jag inser det mer och mer, om vilken fantastisk resa Maya och jag har gjort och gör varje dag.
Så mycket kärlek och tid jag lägger på henne.. all omsorg, och all hjälp hon får, all ömhet jag ger.

Det jag får tillbaka är större än något annat. Jag kan ligga i fosterställning på golvet ibland och gråta, skrika ut min frustration över hennes CP-skada, ångesten kan få mig att vilja krypa ur min egen kropp och den förbjudna sorgen som ständigt följer med i själen skär som vassaste knivar. Taggtrådstårar. Varför just vi? Varför just jag?
Vart tog mitt liv vägen?

Vi har kortis, och då kan vi hitta på saker utan varandra. Jag kan planera, jag kan åka och fiska och göra precis vad fan jag vill..

.. ändå..

Oron över att hon ska bli sjuk. Att dom ringer och säger att jag måste hämta henne, eller att överhuvudtaget inte kan åka dit. För om hon är sjuk får hon inte vara där..

Jag kan planera. Jag kan längta och drömma, men jag kan aldrig riktigt veta om det kommer bli som jag vill. Om planerna går i lås.

Min fina son vill att vi åker till Skåne och fiskar i månadsskiftet april/maj. Såklart jag vill, men jag kan ju inget lova..

Det är då jag inser hur ensam jag är i allt. Om hur sårbart livet är. De senaste veckorna är ett tydligt bevis..

Jag är eken som står stark i stormar. Jag är styrkan i klipporna som tar emot havets vågor. Mitt tålamod är som tiden. Den tar inte slut..

.. men ekens grenar blåser av.  Vattnet nöter sakta ner klippornas hårdhet, och tiden är inte evig för dig och mig..

"Som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet" (Job 14:19)

Lutar mig mot änglarna och har tillit. Ber min bön varje kväll och morgon. Mediterar och påminner mig vart jag kommer ifrån.
En gång gick jag på gatorna, hemlös, sliten och grå, jag sov i bilen, jag sov i källare, jag sov hos kompisar men jag hade inget eget bo.
Jag är tacksam för det lilla och jag vet att min kärlek till livet är större än många andras. Jag vet att mitt hjärta är gott och att jag ingen dömer.

Nu.. Mayas näsa är snörvlig och både hon och jag ser hela helgen blåsa bort..

Vi måste bara få några dagar utan varandra.. Jag måste få tid att ladda energi igen..

Håll tummar..

/Uffe