Blev uppsagd idag. Ni vet typ sist in först ut. Jag vet inte vad jag tycker om den principen, men den är troligen mest rättvis för alla.

Jag vet att skolan kommer förlora en tillgång. Jag arbetar nu med elever som går i klass 6. Tre klasser och jag har en fin kontakt med varenda elev. Har fått förtroende och vet att många många barn är väldigt trygg med mig.
Jag ser dom. Jag bekräftar dom. Jag finns och de kan alltid lita på mig..

.. Om jag är ledsen? På ett sätt ja..

.. men, ni vet, "vad fan är bra med det här då?"

Jag har inte kommit på det än, men något måste änglarna mena och möjligen är det så att det är dags för mig att gå vidare i livet. Upptäcka. Utveckla och förändra mig..

Ta nya steg i labyrinten. Skolans värld är möjligen en fin bit i livets pussel. Mitt livspussel. Där kommer det finnas en bit med berättelsen om mina år i skolan..

Det finns många berättelser redan i det pusslet och jag vet nästan inte själv allt jag gjort. Alla bravader. Alla människor jag mött. Allt jag sett.

Tillsammans har det format mig. En man nära sina känslor. En man som för varje dag blir allt tryggare i sin roll, som pappa, som människa, som man..

Maya mår bra. Glad som en lärka. Arg och sur som ättika mot mig och ibland mot Johanna. Trotsar mot de hon älskar mest. Trotset mest mot mig.

Jag är ju alltid där. Jag som nattar. Jag som väcker.. liksom vem skulle inte bli trött på att se samma samma varje morgon? Samma som klär av pyjamas, som byter blöja, som stretchar och masserar hennes muskler. Som klär. Som sätter henne i rullstolen och spänner fast det som måste spännas fast. Samma som ger frukost. Samma som skickar iväg henne i skoltaxin och säger..

- Ha en bra dag, Maya, jag kommer och hämtar dig i eftermiddag.. kram..

Imorgon bryter vi rutiner. Imorgon åker hon färdtjänst hem och Johanna tar emot. Jag ska göra det jag kan för att luta mig mot att mina beslut är rätt. Att det är framtiden som är här..

Dock bränner det i mitt bröst och jag undrar vart alla år tagit vägen? Jag saknar när hon låg här bredvid mig. Liten och nätt. Kärleksfullt nedbäddad. Min vaggande hand. Mina sticksiga pussar. Min varma famn..

Det är något vi inte kan göra nåt åt. Tiden som varit. Tiden som passerat revy. Bara minnenas estrad kvar.

Hur ser dina minnen ut? Nöjd?

Min lilla skatt sitter bredvid mig. Vi chillar. Snackar om kortis. Hon undrar vad jag ska göra? Fiska säger jag.. då ler hon, precis som hon vet att det är det jag vill. Det jag längtar efter..

.. Men, fan otur med vädret har jag, dessa dagar då hon är på kortis.. Hela helgen ska det vara kallt och ruggigt.. och nästa helg då hon är hemma igen, då ska värmen komma.. Attans..
Tänk om jag kunde slappna av i helgen, slappna av här hemma och tillåta mig att bara se film och äta godis. Åka ner och träna hårt på gymet. Äta gott. Se en film till.. och sova..

Sömn. Kommer jag någonsin igen uppleva ungdomens sovmornar, eller har jag inträtt i medelåldern och för alltid vakna runt 5?

Hemska tanke..

När jag tänker att jag fyller 54 i år, får jag nästan nypa mig. För..

Vart tog allt vägen?

Jag känner mig verkligen som typ 30.. på sant, det är inget jag bara säger. Såg kort från den tiden och jag är ta mig tusan i bättre form nu än då..

Fuck ålderdomen. Jag kan än. Jag kan.. jag kan.. allt..

/Uffe