Låt mina tårar rinna utmed kinderna. Torka inte bort dom.. De är det onda som kommer ut, det är längtan och saknad, sorg och kärlek.. De är minnen.. raderade men spåren kommer alltid finnas kvar..

Som den vackra stjärnhimlen som lyste av kärlek och innerlighet närhet. Den enorma rymden som slöts sig nära, och stjärnfallen fick mig att önska att tiden aldrig skulle ta slut..

Stugan på udden.

Om jag kunde..

Ikväll hittar jag inga ord. Tankarna är många men ett virrvarr bland labyrinten.

/Uffe

Sömn ger styrka.

Idag har jag haft full kraft igen. Känt energi och lust. Visserligen urtufft på jobbet, men ändå positiv tanke.

Visserligen lätt stress i bilen mot fritis, men det har jag haft sen Maya började på dagis. Runt kl 15-16.30 är min sämsta tid, då svarar jag knappt i luren utan går in i min bubbla och försöker vara här och nu.

Lämnade av unge och assistent hemma och flydde ner till gymet. Tyngder, mjölksyra, svett. Sen bassängen. Längd efter längd. Andning och känslan av att här får inget och inget tag i mig.

Rensat tankar och har en plan och i den finns inga väggar med..

Nu en fin stund med min dotter.. ni vet.. Små stunder av kärlek bygger nåt vackert..

/Uffe

Mardrömmar och längtan

.. Längtan kan göra ont, helst när man ser hur den försvinner i fjärran. Olycklig och förvirrad. Saknaden efter värme och enkelhet. 

Det har varit en hemsk natt. Somnade ganska gott men då kom mardrömmarna.. så fruktansvärda.. Maya har vaknat flera gånger, jag har bytt blöja två gånger och en av gångerna hade det läckt så det blev att ta upp henne. I rullstolen. Bädda om. Sen tar det tid för mig att komma ner i varv igen. 

Varje gång jag somnade kom dom igen. Marorna. Virriga, stressiga och otäcka. Hittade Maya död i badkaret. Låg helt vit om kroppen och flöt i vattnet med sitt röda hår som slingrande växter.. Jag skrek rakt ut, tog upp henne och skakade, bar henne i min famn och grät så jag skakade. Vaknade med ett ryck av att Maya ropade på mig..

Hemskt. Brutalt.

Morgonen gick ändå ganska ok. Vi tog det lugnt fröken bus och jag. Låg i hennes säng, hon på min arm, chillade och snackade, kollade Labyrint på barnkanalen, och så berättade jag att det hade snöat under natten. Då sken hon upp och ville se ut.

Kommer ni ihåg hur det var, den där första snön, när man var barn. Något alldeles speciellt. Jag bar upp henne i min famn och så stod vi i fönstret och såg den vita mattan som spritt sig över landskapet. Hon med ett stort skinande leende och jag med tankar om att nu börjar den.. vintern..

Kontraster. Som värme och kyla. Hat och kärlek. Sorg och glädje.. Jag gillar det och vill ha det i livet, då trivs jag, men vintern skulle vi kunna hoppa över.

Vår, sommar, höst, lite jul och nyår, sen vår igen.. 

Erik kom kl 10 och jag tänkte mig träning, simning och varm bastu. Det blev inte så. Handla mat tog långt tid, apoteket hade inte det jag skulle ha, Mayas medicin, så jag var tvungen att ta mig genom hela staden ut till Tornby. Det trista köpcentret där IKEA och allt annat ligger. Dit så många åker för att tillbringa sin söndag. Överfullt med människor..

Hur orkar dom? För mig är det helt otänkbart om jag inte måste. Idag var det ett måste. Skulle även ha nikotinplåster, ska ha dom starkaste en vecka till innan jag går ner i styrka. Apoteket hade bara paket för två veckor. Frågade om dom hade för en vecka, men möttes av en snorkig apotekartant, som ifrågasatte mig varför? Hon sa att det inte fanns paket med plåster för en vecka. Jo, sa jag, det finns det.. 

Hur länge har du haft de starka plåstren då, sa hon.. (liksom varför?) 

- En månad sa jag..

- Jaha, men dom ska du använda i sex veckor, sa hon..

- Ja, sa jag, dom rekommenderar det ja, men jag vill bara köra med dom en vecka till för jag känner att det räcker..

- Men, sa hon, det går inte, det står att man ska ha dom i sex veckor.. 

Då blev jag irriterad och gick. 

Varför ska man så slaviskt följa allt som andra säger?? 

Jag är säker på att det räcker alldeles förträffligt med typ tre veckor med de allra starkaste plåstren och om det stod så på paketet skulle alla klara det. Troligen skriver dom sex veckor för att tjäna lite extra kulor..

Sen respekterar jag att en del kanske behöver ha det så..

.. men jag går min egna väg och gör som jag vill.. 

Rebell

Var dig själv, för fan..

Tanten gjorde mig på ett jävla skithumör. Tröttheten slog till som ett hammarskaft i bakhuvudet och jag kände hur tanten följde med mig som ett osynligt spöke.. 

Tillslut stannade jag bilen, blundade, andades och drog sinnesrobönen.. Acceptera det jag inte kan förändra..

.. och henne kan du inte förändra, Uffe.. tänk att vara hennes man.. Uha, vilken hemsk tanke..

Vad kan du göra då, Uffe? Hur ska du klara av den här dagen? 

Bestämde mig för att den får bli som den bli. Bröt ihop. Lyssnade på en sorgsen låt och tyckte synd om mig själv medan jag längtade efter en famn att gömma mig i..

Its to late now..

Låten handlar inte endast om att han har förlorat sin kärlekskvinna.. utan om att förlora något annat..

Kommer ihåg när jag la av med haschet. Det var verkligen som att förlora sin allra bästa vän. För jag valde alltid haschet före något annat.. 

Changes. 

Hela låten är underbar och tänkvärd och jag har lyssnat på den så oändligt många gånger och nästan varje gång fäller jag en tår..

Jag går igenom förändringar och för varje gång förlorar man något, men vinner något annat..

Konsekvensetik. 

Svåra beslut som i framtiden visar sig vara bra beslut. 

.

Börjar känna mig som en klok man. Gammal och grå. Fårig hud som påminner om livet jag levt..

Maya kikar på mitt hår ibland och drar till ett finurligt leende. 

- Vad skrattar du åt, ungsudd? frågar jag lite argt och bestämt och tittar med "arga blicken"

Då vet hon att det är kitteldags och hon vågar knappt säga att det är åt mina gråa hårstrå.. men hon vet  att allt är ofarligt och det enda som händer är att hon får tusen sticksiga pussar..

Kom hem som ett åskväder. Brusig och med ilskan liggandes utanpå. Tåriga ögon och irriterad själ. Satte mig ner med Maya. Samtal är bra. Att berätta hur man mår. Att jag kände mig ledsen, trött och arg.. men inte på dig, Maya, utan på allt som är.. 

Sen körde vi tvättstuga och matlagning så det rök om det. I farten kastades hon ner i ett varmt bad och fick plaska bäst hon ville.. slog en titt in och tänkte att det var mer vatten på golvet än i badkaret, men vad gör det när ungen ler och skrattar?

Köpte nytt kaffe idag. Kahawa. Nästan så jag känner mig otrogen på Mollberg, men då och då måste man ju ha lite ombyte. 

Kahawa blev en angenäm bekantskap och jag gör nog slut med Mollberg ett tag, så får vi se om det blir vi igen..

.. när stigar korsas och handen söker din igen.. 

Nu kryper kvällen inpå. Som vanligt sitter Maya bredvid mig, och hon fullkomligt älskar och trivs när jag i lugn och ro skriver på bloggen. Helst när jag sitter länge och fingrarna spelar piano med ord och tangent. Möjligen för att då vet hon att pappa mår bra, när han skapar..

Mörkret sänker sig och jag hade ju hoppats att tröttheten skulle knacka på och längtan som jag hade imorse efter att få sova skulle infinna sig.. 

.. men! Det är som tröttheten smiter iväg när kvällen kommer.. Då lever Uffe upp... 

Vi har det fint och vackert tillsammans. Banden vi flätat genom åren är något alldeles speciellt och det är lycka att få vara med om det. 

Tack änglar, men det vore ganska sjysst om ni även kunde ge några timmars sömn då och då. I need it!

Min hand i din. Minns du känslan? 

Hur det var att hålla sin far i handen? Jag gör det inte, men mammas.. min fina mamma..

Fars dag idag. Fick en blomma och fem trisslotter av Maya. Alex fick jag själv ringa och fråga om han visste vad det var för dag.. 

-. Just fan, sa han.. Grattis.. 

Själv ska jag ringa far nu. Säga grattis. Svälja minnena. Förlåta i hjärtat det som skett.. 

Dags att ta tag i kvällsbestyr. Massage för stela muskler. Stretchning. Ny blöja och pyjamas på. Funkislivet. 

Le, för fan..

Lev.. 

Ta en stund i taget Uffe och trotsa trötthet och längtan. Du har den gladaste unge man kan tänka sig.. 

Känn lycka och kärlek, trots din inre sorg.. Förstå din saknad.. 

/Uffe

Vår kväll. Min fina dotter och jag. Vi har landat och äter räkor, rostat bröd och god ost. Ett stearinljus tänt och Findus och Pettson på TV. Man får liksom vara flexibel men en envis 11 åring..

Det är ett vackert liv. Ett sorgligt. Ett fint och väldigt kärleksfullt.

Inatt har hon varit vaken ett antal gånger. Jag har vänt. Jag har bekämpat snorkråkor och jag har bytt blöja. Allt som i en bubbla av trötthet.

Somnade väldigt skönt vid 03.30, och när klockan ringde 04.50 tänkte jag att jag aldrig vill gå upp, men några snoozningar senare vacklade jag frusen upp till köket och slog på kaffebryggaren. Mollbergs blandning kan man lita på...

Men en kylig lägenhet gör det ju inte enklare att kliva upp från duntäcken och sköna kuddar, så Lindahl funderar på pyjamas, men inser att jag är för ung för en sådan. Den får vänta några år till..

Efter kaffe och dusch går jag in och väcker filuren med tänt ljus, tycker det är taskigt att tända en lampa rakt i nyllet när hon är sååå trötter.

- Maya, dags att vakn men du får ligga en stund till..

Hon sträcker ut som en kelig katt, och gosar ner sig i kudden igen. Jag plockar fram hennes kläder och fixar skolväskan. Förbereder hennes frukost. 1 dl havregryn, ett ägg och turkisk yoghurt. En gnutta salt och olivolja. Mixat är det en perfekt frulle till en växande dam.

- Maya, nu är det dags..

Hon tittar på mig och sen på sig och jag förstår inte alls vad hon vill.. men efter lite forskande frågor fattar jag.
Hon vill ligga på min arm en stund innan vi går upp.
Så hundra kilo pappa kryper upp i hennes säng, kryper ner under täcket och så bara ligger vi så ett tag. Hon på min arm, gosar in sig i mitt bröst, nästan så vi somnar om igen..
Vem kan gå in i väggen är sådana stunder förgyller vardagens bekymmer??

Det är tufft att kliva upp. Att klä henne då hon egentligen bara vill ligga kvar och se film och vara med farsan..

Sådant som gör att jag orkar. Glädje och kärlek. Omtänksam omsorg om henne och våra liv. Där finns inga väggar.. inga murar att riva..

Nu ska vi fortsätta ha mysfredag. Troligtvis kommer hon snart att gäspa ikapp med mig och vilja gå och lägga sig. Troligen lägger jag henne  och pussar godnatt. Troligen vill hon ligga på högersida för att efter fem minuter ropa att hon vill vända sig till vänstersida, med all säkerhet kommer jag vända henne.
Medan jag väntar på att hon ska somna dricker jag säkert ett glas iskaffe och när hon somnat kastar jag mig i soffan, blundar och slumrar till.

Åldern. Trötthet.

Kanske ska jag köpa den där pyjamasen ändå. En Uffe pyjamas. Ingen ser mig ju ändå..

Tänkt mycket på en kommentar jag fick på ett av mina senaste inlägg där en man tyckte jag skulle söka till vårdcentralen för att jag inte skulle gå in i väggen. Väggen? Vårdcentralen, vad ska dom göra? Ge mig medicin?
Om jag inte gått in i väggen än så kommer jag inte göra det och om den kommer är den av papp och jag kliver rakt ut och in i något annat.

Tar hjälp hela tiden. Vet precis vilka och vem jag ska ringa i olika frågor. Man måste vara förberedd och jag känner mig själv så pass bra att jag vet när demonerna nafsar mig i hälsenan. Att jag sedan vissa dagar går sönder och ligger i fosterställning och gråter är en annan sak och det kanske är det som är skillnaden..
Mannen som skriver kommentaren säger oxå att det inte är ett dugg tufft att var macho och inte visa känslor? Undrar stilla om han läst min blogg`?
Jag har en fin kontakt med mina känslor och visar dem. Visar min ilska. Min sorg. Min sårbarhet. Gråter öppet med eleverna och det är en av mina styrkor. Jag är inte macho, men en alfahanne, och det skriver jag med självsäkerhet för det är sanningen.
Alla får tycka vad dom vill över min ärlighet, men jag vet att jag kan få ett helt rum med människor att tystna när jag kommer in.. Jag vet att jag tar kommandot när andra velar.. Jag vet att flocken trivs med mig och följer. Jag är en trygg man och det har inget med macho att göra..

And, yes, jag är galet trött ibland. Yes, har ingen energi och kan bli sittandes och bara glo rakt ut när ungen somnat..
Men jag har för mycket att leva för. För många jag vill lära känna, för mycket att vilja uppleva för att ha råd att gå in i väggen..
.. min längtan och saknad har inga gränser och jag tänker inte låta en vägg förstöra det.

Kaxigt sagt, ja, men det är så jag känner. Bara jag. Mitt liv.

Har träffat så många som har gått in i väggen och dom har min fulla respekt. Jag säger inget och jag dömer inte dom som svaga människor, men vi är annorlunda..

Om jag inte gick in i väggen när jag var hemlös. Om jag inte gick in i väggen efter Mayas operationer. När jag inte sov på flera månader utan bara fanns för henne. Om jag ännu inte gått in i betongen.. så?

Mina ord och mina bilder är en flykt. En ventil för min själ att få vila. Få terapi. Min musik, Mitt fiske. Min natur.

Förstå mig rätt nu, kära läsare, för jag respekterar er alla och den situation ni är i. Vi har alla våra problem och ingens problem är större än någon annans, det är kanske jag som hanterar saker och ting på ett sätt så jag orkar..

.. som att jag sen ett par veckor har bestämt mig att lägga mig allra allra senast klockan 22. Helst tidigare.
Tar med mig datorn in i sängen. Ser Engelska antikrundan och dokumentärer om bin. Bin är mina nya idoler. Fantastiska djur och till sommaren hoppas jag vara biodlare. Vill ha några bikupor som jag kan sitta och chilla vid. Skörda honung och få kraft från deras magiska liv.

En macho biodlare. Låter som en fin framtid.

Ikväll ska jag ta på mig och rulla in mig i min tjockaste filt, sätta mig på balkongen och dricka en god öl, alkofri såklart.. hämta kraft och fylla hjärta och själ med det jag vill ge..

Kanske är det att jag är nykter och drogfri sen så många år som gör att den där väggen håller sig borta?

Varje lördag då Maya är på kortis åker jag till henne på lördagf örmiddagen. En puss, en kram, ett ögonblick av mitt liv, men minnen för ett helt liv.. Att ta sig tid för den jag satt till världen.. mitt barn..

Så frö. Skörda glädje.

Bygg förtroende och se självkänslan växa likt vackra blommor om sommaren.. 

Önskar alla en nice och fridfull helg..

/Uffe

Vi är passagerare i livet. Far förbi varandra och hinner knappt säga hej..

Tuff dag på jobbet. Suttit i möte. Planerat. Ringt socialen. Bokat möten. Samtalat. Varit i korridoren. Ätit med sexorna. Hälsat på FBK (förberedande klasser), de som precis har anlänt till vårat vackra Sverige.

På något sätt måste vi ju hälsa dom välkomna, trots att jag ser hur vi inte mäktar med strömmen av människor som är trasiga i botten av det innersta.

PTSD och vi låter dem vara. I deras skräck. I deras rädsla.

Som tickande bomber.

Åkte genom staden när jag slutat, ringlande köer och jag tänker att det är tur jag kan stan, tar andra gator och ler lätt åt de som står kvar. Tutande. Svettiga. Oförskämda. Ska fram till varje pris.

Jag med. Jag är inte bättre, men ändå förstår jag vikten av samarbete.

Trött och hängig kastar jag in ungen och säger..

- Nu hinner vi hem innan Johanna kommer.. Så far vi iväg igen, ut bland asfalten och medmänniskor som irrar runt likt en myrstack.
Kommer hem, parkerar, har nästan tårar i ögonen och tänker att jag ska, jag ska, jag ska träna..

.. om jag så ska piska mig själv till det..

Då ringer mobilen.. Johanna står det på skärmen..

Vad nu då, tänker jag, och svarar..

- Jag är på skolan, skulle ju hämta Maya idag, säger hon.

Bjarnejävel, tänker jag, och startar bilen och åker mot skolan igen. Maya skrattar högt av glädje att vi åker tillbaka och ska hämta hennes assistent. En styck pappa tycker inte det är lika kul, men ändå, behåller mitt lugn och en känsla av frihet sprids i kroppen.

Det är nog belöningen av att jag kämpar.. Att jag är snusfri.. att nikotinet snart är ett minne blott.

Hemma igen efter 30 min och känner hur sanden i tålamodets timglas håller på att ta slut. Går upp och släpper in unge och assistent. Packar träningsväskan och undrar hur fan jag ska orka..

Kör igenom överkroppen med fokus på bröstmuskler i 30 minuter. Högt tempo. Koncentrerade rörelser. Håller emot i negativa fasen och musklerna skriker av mjölksyra.

Löper sen 10 minuter på bandet innan jag går till bassängen. Simmar 800 m. Intervaller. 100 meter i lugnt tempo. Kontrollerat. Som meditation i andningen. 100 meter i snabbt tempo. En viss irritation på en gubbe som simmar i fel fil. Jag kör i den filen där det är snabbsimning. Han simmar så långsamt att jag nästan tror att jag ska få använda mina kunskaper i livräddning..

Jo, jag har det. Gått livräddning och har en gång fått utöva det. Var ung då, runt 20 bast och vi var ett gäng som hängde vid ån och drack några pilsner.
Plötsligt er vi en farbror trilla i ån, och plaskande följa med i den långsamma strömmen. Han får panik och bara ett ögonblick efter blir han relativt livlös. Jag kastar mig i, och lite lullig under fötterna räddar jag honom. Mina polare står vid kajkanten och hjälper upp honom och jag börjar med hjärt och lungräddning, men hinner bara påbörja innan ambulan anländer.
Farbrorn bärs in i ambulansen och vi drar vidare. Hem för att byta kläder..
Någonstans trodde jag att jag skulle få guldmedalj, men vem kommer ihåg en värsting i slitna jeans och Black Sabbath tröja..

Efter 800 m på 40 minuter är jag trött. Skakar i kroppen. Känner mig nästintill sjuk. Duschar av mig och sen tar jag 10 minuter bubbelpool och en varm bastu.
Ber om kraft. Ber om förståelse. Ber att änglarna ska se mig, se min godhet och det jag gör.

Hur jag skapar ett liv att minnas.

Passagerare

Nu är ungen lagd, matlådan fixad och jag är en slagen man. Vem ska rädda mig?

Kommer kasta mig i soffan en stund och zappa mellan Hela Sverige bakar och travet. Vägra göra mera idag, trots att min lägenhet är i kaos. Ser ut som fan helt enkelt och jag skulle inte kunna ta emot besök..

Det stressar mig, och triggar min adhd, men hur ska jag hinna allt??

Som fotspår i sanden från sommarens soliga värme, glömda och försvunna i novembers kyliga nakenhet. Där isiga droppar glittrar i gatlyktans sken..

Imorgon är det Mayas tur att träna och jag får vila. Även det är en kraftansträngning och Uffe kommer åter vara en del av Linköpings långa bilköer.
På fredag är det mysfredag med min fina dotter och jag ser fram emot det. Vår kvalitetstid. Vår tid.

Uggla

I know God will not give me anything I can´t handle. I just wish he didn´t trust me so much.
                                                                                                                       
                                                                                                                            Mother Teresa

/U

Vemodiga steg mot bilen. Lämnar skolbyggnaden bakom mig, en tung dag bland ungdomars ångest och krossade framtidsplaner. Som taggtråd i mitt hjärta. En del dagar är värre än andra. En del dagar är verklighetens sanning alltför betungande och frö man sått vissnar av kylan vi upplever i vårt samhälle.

När jag satte mig i bilen kom tårarna. Då gick det inte längre. Som en vulkan som bubblat för länge. Händerna i ansiktet och hjärnan på tilt.

Torkade bort dom. Försökte. Kämpade. Rullade sakta iväg hemåt. Mot ensamheten. En timme hemma innan hämtning av fröken bus..

.. Då kom nästa slag. Nästa kniv som skar och karvade lite i själen. Det är inte ofta, men ibland kommer en stark längtan och saknad.
Att komma hem till någon. En kram. Kanske lite lagad mat och ungen redan hemma.. Bara vara två..

... den kommer nu med, en ensamhet som överfaller.. som ett tomrum och mörkt inre.. som dimma.. som kylig betong..
Det är verkligen inte ofta men när den kommer är det jobbigt. Att få krypa ner i sängen och hålla om..

När det blir sådana här dagar är mitt snusfria liv extra tungt. Har tagit fram alla mina kunskaper om beroendeproblematik. En stund i taget. Ta det lugnt, du hinner..

- Uffe, du kommer inte dö.

Det finns många fällor när man slutar med ett begär och det är att man fyller tomrummet med något annat. Jag har bestämt att så inte får bli fallet och tagit en svårare väg att gå. Idag föll jag för ett ögonblick och köpte en liten Japp.. och allt triggade igång..
Var irriterad och trött, sockerkickad, när jag hämtade Maya. Fick räkna till både 10 och 100 för att inte få psykbryt.

Erik skulle komma 16, men lite innan det fick jag ett sms att han var sen. Då kom brytet. Jag är inget rolig då. Inte alls.

Han var inte jättesen men det räckte för mig.

In med både assistent och unge på Mayas rum så jag fick egentid i köket. Lagade mat. Köttbullar och den berömda gräddsåsen. Matlåda. Nyttigt och gott.

Åt en del av min goda mat. Drack en liter vatten. Andades och sedan tvingade jag mig ner till simhallen.
30 min inne på gymet. Slayer i öronen. Ledsen över att ha Onico under läppen när det finns snus som en lös Skruf. Bästa snuset som gjorts.

Ställer mig på kanten till bassängen. Nu vet jag vad som gäller. Simning handlar om andning och i vattnet har jag pannben. Mitt element.
Dyker i och allt annat försvinner. Jag och vattnet. Simmar en timme och kommer väl sådär 1200 m.

Kliver upp för stegen och även verkligheten. Att ta en snus efter bad är ju bland det finaste som finns. En snus och kaffe. Sorg.

Misslyckande är inget för mig. Har bestämt mig och där och då säger jag till mig själv att inte ens ta en Onico.
Uffe, du ska sluta och därför måste stunderna komma då jag får kämpa..

Bastu. Ber mina böner. Om styrka. Om råd. Påminner mig om vad jag inte kan förändra, och framförallt om det jag kan förändra.

Mig själv. Ingen annan. Mina tankar.

Tänker att jag ska svettas ut varenda gram av nikotinet.

Meditation. Andningen. Tar bort ångesten. Ger mig energi.

När jag kliver ut i den kyliga november är det ungefär en timme kvar tills jag måste vara hemma. Vill inte åka hem, så jag tar en promenad in mot stan. McDonalds. Inte för att äta, Donken har jag för längesen bojkottat, men grabbarna på skolan hänger där och att visa att man bryr sig även utanför skoltid är guld värt i arbetet för att ge dom en bättre framtid.
Om jag så bara räddar en av dom har jag lyckats. Sätta sig ner i gänget. Visa respekt och omtanke. Säga att jag tycker om dom och att dom är bra.

Man skapar inte förutsättningar för betyg, självförtroende och framtidshopp endast inom skolans murar.
Det är i verkligheten trygghet och förtroende skapas.

Nu sitter jag här. Full av kraft. Full av rusig ledsenhet. Tårar som bränner men en lycka i att vara mig.

För jag är jävligt bra. Stolthet. Rakryggad och modig tänker jag gå min egna väg. Som alltid.

Ungen är lagd och sover snart. En dag till i livet har passerat förbi och jag vet att jag gjort skillnad.

Firar dagen, den som påmint mig om hur skört allting är. Hur viktig kärlek är. Firar med avokado med keso, flingsalt och chili. Alkoholfri öl och nikotinfritt snus.

Uffe börjar bli den han vill vara. Den han skapades att vara, men livet kom emellan.

Lifvet, min vän.

/Uffe

25 dagar.

I 25 dagar har jag nu varit utan snus och jag vet att jag aldrig mer kommer lägga in en prilla under läppen. Jag vet. 

Det är fortfarande kämpigt och jag använder nikotinplåster, dock ska jag inom de närmsta dagarna gå ner i nikotinstyrka. Jag siktar på att vara helt nikotinfri till veckorna innan jul. 

Jag har snusat enormt mycket genom livet, och det har jag sagt ett antal gånger, men..

.. under många år var jag även beroende av amfetamin, och den drogen är ingen rolig drog. Den dödar dig sakta. Den får dig att förtvina bort. Den tar bort hunger. Den får dig att inte sova. När du är som mest påtänd kan du inte ens blunda, inte ens om du känner dig trött. Du försöker men ögonlocken öppnas. 

Jag gillade att vara vaken länge. Dygn efter dygn. Gjorde allt till det yttersta. Missbruka och slog på mig själv. Själslig misshandel. En längtan och saknad, samtidigt som jag skapade, natt efter natt. Det allra längsta jag var vaken var 9 dygn. Så fort man kände sig lite trött, försökte man få i sig mat och sen slog man i sig en dos tjack. Underhöll vakenheten, livrädd att somna. 

Tänk er då hur mycket nikotin jag fick i mig. Snus och cig. Jag har konstant matat min kropp med droger och nikotin. År efter år. 

Men snart är jag fri. En fri man. Utan några laster. Om jag nu inte fortsätter med Onico under läppen, ett nikotinfritt snus av örter. För det är verkligen en psykologisk och fysiologisk tomhet där det alltid legat ett prilla..

Testade idag. Tog bort både nikotin och "snus", från klockan 08.00 till 13.00. Blev tufft eftersom det även var turbulent och "min" kille jag arbetar med hade en av sina sämre dagar. 

Då är tålamod en bra grej att ha i ryggsäcken. Tålamod. Respekt.. 

.. men med omtanke, lyssna och några kramar kommer man långt med dessa grabbar. Dom får inte så mycket av den varan i deras hem..

En del säger att nikotin går ur kroppen på typ 3-4 dagar. Det stämmer inte. Har läst på en del och det kan ta ca 10-12 dagar..

.. Så jag tänker att eftersom jag snusat så innerligt många år, måste det här få ta tid och jag ska må bra på vägen till ett annat liv.. 

Stolt man. Stolt pappa. Stolt att vara jag.

Nu nattning av en styck skitunge, men först ska jag täppa igen ventilationsspringan i Mayas fönster, Den går inte att stänga och det drar väldigt mycket. Hon tror inte på mig att vi ska täppa till det med bomull. Hon ska väl få se..

Önskar alla en fin och vacker vecka. Var snälla för tomten ser er..

/U