Har lärt mig när och varför jag blir sån, och således försöker jag i så stor utsträckning som möjligt vara långt borta från situationer och människor jag inte tycker om.
Alla har en baksida. Månen och du och jag..
De sista 14 åren har jag arbetat med barn, ungdom och vuxna människor och alla har haft någon form av problematik. En del väldigt sjuka människor. Samlare. Spelberoende. ADHD, Autism osv.. Jag har mött arga människor, men allra mest väldigt ensamma sköra människor. Underbara när man kommer dom nära, när de äntligen släpper in..
Jag har ett speciellt minne av en kille jag arbetade med.
27 år, haschmissbruk med följande psykoser, kriminalitet. Arbetslös. Väntar på utredning.
Vi sågs två gånger/vecka, ca 2 timmar/gång och varje gång hade jag panik när jag hämtade honom. Det bara inte gick att snacka med honom. Tyst som en mussla. Kroppsspråk som han verkligen hatade mig.
Jag var i det läget att jag kände mig tvungen att lämna ärendet över till någon annan. Ärendet. Fan.
Men, jag märkte ju ändå att han öppnade sig. Det är som att spela schack. Man måste känna in, komma ihåg, "Vad var det jag sa som fick honom att nästan le, stunder såg jag rakt in i hans ögon, och det var en väldigt ledsen och vilsen pojke jag såg.
En träff bjöd jag på Burger King, så långt hade jag fattat att han gillade burgare och han gillade gratis, och fast reglerna säger att jag inte får bjuda en klient på mat med egna pengar, så gjorde jag det ändå. Regler är till för att brytas.
Vi satt där tysta och åt hamburgare. Jag har inget problem med tystnad, men när man träffats i några veckor och knappt sagt flaskhals blir det jobbigt..
- Du, vi ses ju två gånger i veckan, vad känner och tänker du om det?
- Öhh, kan vi ses tre gånger i veckan?
VA? tänkte jag, högt i min hjärna. Nej, nej nej, tänkte jag vidare. Det skulle jag inte orka.
- Ok, vad bra, då kör vi på två ggr/vecka!
- Hmmm..
- Du, vi tar en promenad.. kom..
Så gick vi, bland höstlöv nere vid stadens å, förbi Strandfiket som ligger öde, långt från sommarens rosa flamingo, gula trampbåtar och trevligt sällskap. Det varm helt enkelt, en ganska grå och ruskig dag.
Vi satte hos på en bänk och jag började tänka på en vän som nyligen dött och sa:
- Du, vad tänker du om döden? Om vad som händer sen och så?
Det som då hände kommer jag aldrig glömma, som att sätta på en playknapp. Sen den stunden hade vi långa djupa samtal. Han berättade om sitt liv. Om att pappan dog när han var 15. Hans stora idol och förebild, trots att pappan var tungt kriminell. Jag hjälpte honom och kämpade som fan för att han skulle ha sysselsättning. För så fort han fick nåt att göra, så skötte han sig. Varje gång han blev sysslolös föll han in i missbruk och kriminalitet. Han föll rakt mellan stolarna. Mellan psykiatri och missbruk.
Vem tar ansvaret? Låt missbruk klassas som sjukdom och hjälp alla vart dom än söker hjälp. Då skulle många människors liv sparas.
Han, med alla drömmar om att bli truckförare och arbeta på lager, drömmarna om att bli tatuerare, eller konstnär. En snäll klok och djup människa.
Slutade med sju år i fängelse.
Tragiskt. Maktlöshet. Jag skrek högt på soc-möte. På arbetsförmedlingen. På psyk. På beroendekliniken. Hjälp honom för fan annars tappar vi honom.
Samhället i ett nötskal. Långsiktighet är inget för riskkapitalsbolag.
Läste en artikel om Djursholm i Stockhom. Hus för en kvarts miljard. Förmögenheter på många många miljarder. Inkomst per timme som jag har i årslön.
Orättvist. Nja..
Snedfördelad makt. Ja.
Kvällens käftsmäll
Min ekonomi är en ständig källa till oro, och visst önskar jag mig en summa pengar att ha om saker och ting inträffar.. Vinterdäck. Ett par bromsbelägg. En oväntad räkning. Mobilen trasig.
Det jag lever på är precis på gränsen. Betalar tillbaka på ett gammalt liv. Arvet av missbruk. Böter. Skadestånd.
Ärlighet. En försiktig ärlighet. En brutal ärlighet.
Ändå tänker jag att jag är en lycklig man. Jag och min dotter, min son, min mamma, mina vänner..
Rikedom som inte går att få på något annat sätt än äkta vänskap och kärlek.
Varje kväll sitter vi här, Maya&jag, efter en lång dag. Efter mat i munnen och knappen,, Jag vid datorn och hon med Sommarlov och padda.
.. och den är sällsynt nuförtiden, som en rar blomma på fjällets brant, tiden med varandra.. To be or not to be..
Aldrig sagt ett ont ord om Mayas mamma, jag har aldrig förstått mig på det hatet en del har mot sina X, att de sjunker så lågt att de drar in barn. Smutskastar varandra. Barns öron ska inte få höra sånt. Barns öron ska höra skratt. Höra nej. Höra att vi kanske kan. Höra att vi lovar.. Höra att vi älskar dom.
Jag lovade Maya en gång, redan när hon låg i magen, att jag alltid skulle finnas.
Just lova är ett skört ord. Att säga att vi kanske kan, innebär att man har en öppning. Att lova, då sluter man alla andra möjligheter.
Håll det du lovar. Det är mod.
/Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar