Vill tacka för positiva reaktioner för min blogg. Knivskarpt är bra. Sånt gillar jag. Då har jag nått fram och lyckats.

Ändå känns det ofta som jag bara sitter här och förvirrar mig in i saker som jag ändå inte har tid eller plats att utveckla.

Snurrig och virrig.

Kvällens nostalgi

Älskar den låten. Känner igen mig. Går min egen väg med mycket möda. Jag skulle så lätt ha kunnat välja andra vägar genom livet, de som troligen hade varit mer som en motorväg. Samesame every day.
Får panik av bara tanken.
Vill vidare. Se. Lära känna fler människor. Känslan när man hittar pärlor är häftig och man får åter hopp för mänskligheten.

Tyvärr tror jag ändå det är ganska kört. Tyvärr.

Om man är rädd för en 16-årig tjej och anser att man inte behöver sopsortera för att ingen annan man känner gör det.
Då känner jag att den människan behöver jag faktiskt inte ha i mitt liv, typ.

Det är oftare jag möter rötägg än pärlor. Det är ungefär som när man plockar svamp. De flesta är oätliga eller giftiga och dom finns det gott om..
.. men känslan när man hittar mattor av gula kantareller..

Mmm, panerad abborre, kantarellsås och potatis.. eller bara en macka med smörstekta kantareller. Wow.

Sen en chokladfondant på det.. På en spegel med hallonsås..

Så tack, jag bockar och bugar och får energi att skriva. Troligen till den dagen jag trillar av pinn.

När man känner en trygghet i kroppen när man träffar en människa vet ni att ni har mött en pärla. En ni ska ta hand om..

.. Vara rädd om..

I min stad känner jag väldigt många människor. Har ett enormt nätverk. Känner många runt om i hela Sverige.

Men här i stan.. Ibland händer det att jag hör någon ropa mitt namn. Ibland är ropet högt och glatt.. eller så möter man varandra..

- Uffe, Uffe ekade det över torget idag. Vände mig om och där kom tre ungar från skolan. Busungar ut i fingertopparna men jag har deras respekt. Leende, glittrande sommarlovsögon, det är som dom har en aura av bus runt sig.
Att få kramar och att ha tre tuffa killar som börjar högstadiet på torsdag är en väldigt lycklig känsla. Man vet att man nått fram. Att jag faktiskt betyder ganska mycket för dom. Coolt.

Just dom här killarna vann jag respekten hos när jag skällde ut dom. För hur snäll jag än är, så säger jag ifrån jävlar anamma..

Kom i en korridor och såg tre killar som hade klättrat upp på skåpen och satt och sparkade med benen. Störiga. Stökiga. Nedanför dom stod en av mina arbetskompisar, en fantastisk ung kille i 20-års åldern. Duktig men noll pondus. Jag log nästan när jag såg hans försök att få dom att gå ner. Ju mer du tjatar, ju mer makt dom får över dig, då äter dom hela dig. Med ett mums.

Dom såg inte att jag kom, och när jag var ett par meter ifrån slog jag näven i plåtskåpen, ordentligt. Det blev knäpptyst.

- ÖHH.. NER FRÅN SKÅPEN OCH VISA LITE JÄVLA RESPEKT!

Det kröp ner tre pojkar från skåpet ganska omgående, där vann jag en del respekt, men mest rädsla tror jag.
Rädsla är inget bra. Rädda människor mår dåligt. Rädda människor är farliga människor. Det har världshistorien visat om och om igen..

Jag tror på att inte skälla hela tiden. En del barn får ju bara skäll. Ibland kanske bara av vana. Vad är det då vi skapar?
Så jag tar dom där pojkarna lätt i örat och skrattar. Säger åt dom att lägga ner sånt där, sätter mig ner en stund, hänger med och kickar boll.. Ni vet..

Det är då respekten kommer. Den kärleksfulla.

Likt en vargflock.

Det är föräldrars ansvar att lära barnen lite vett och fason, sedan måste skolan vara ett komplement i att utveckla och stärka barn och ungdom. Inte strimla dom i stycken och släppa ut en 16 årig tickande bomb.

Sedan är det tid. Det tar tid att få någons respekt ibland. Många är livrädda att visa sin sårbarhet.

Stand by me.

/Uffe