.. Dock får inget gå till överdrift..

Då kan saker och ting gå överstyr. Maniskt tro, fast det finns vetenskaplig evidens att det är tvärtom. Då får man höra..
- Jaha, vem har beställt den studien?

Självklart källkritisk. men när det finns flera liknande rapporter måste man försöka att vara ödmjuk inför att ha fel.

Som flat earth teori. Hallå! Känner en kille som tror på det. Har ingen kontakt med honom, på något sätt alls.
Jorden är platt och gravitation finns inte. Månen är en bluff som Nasa har hittat på. Tjena Nisse..

Är dom på sant?

Såg förövrigt en rolig rubrik i en tidning som drivs av Flat earth Sociaty, den löd ungefär så här:

"More and more members all around the glob".. Tillåt mig att le..

Den får mig att gråta..

Tänker på min barndom och undrar varför just jag, just vi hade det som vi hade. Väldigt bråkigt. Polis. Total arrogans. Hot om att ta livet av sig. Jag menar barndom och ungdom ska ju vara något vackert. Fint och fyllt av skrattiga kramar.
Det får mig verkligen att gråta. Stora tårar rullar på min kind. Så sorgligt. Så onödigt.

Minns hur jag fann tryggheten i limmet och alkohol. Det var tidigt, alltför, allför fruktansvärt ung. Åh, Uffe, vad gjorde du egentligen? Hur mådde du när du satt i din garderob och höll för öronen. Kommer ihåg limmets verkan, hur jag föll in i dimmorna och drömmarnas land. Omsluten med en filt av kärlek. Ruset var bättre än verkligheten.

Självklart var det inget som hände varje dag, utan då och då, och det stegrades med tiden.

Tills jag låg på botten av det mörkaste av allt. Som en spillra. Ensam på en madrass i en källarlokal.

Förstår någonstans varför jag är den jag är och att jag troligen inte är den enklaste att knäcka.

Alla har sin sårbarhet.

Evolution. Darwin "Om arternas uppkomst". Sånt tycker jag är knasigt, när man fortfarande tror vi är gjorda av ett rivjärn, eller revben..

Allt kan gå till överdrift. Som att enbart äta frukt. Tror det är ödesdigert i längden. Dock är jag säker på att det finns människor som klarar av den dieten år efter år. Men att tro att alla skulle må bra av den är en lögn. Tror jag. Med övervägande att det är sant.

Tänker mellanmjölkensland som en ganska positiv grej. Käka det du vill men inte varje dag.

På tal om att käka så måste jag haft i för mycket broccoli i Mayas knappmat. Hon har suttit och fisigt hela kvällen. Tysta och omärkliga tills det stinker fis och hon fnittrar så hon inte kan sitta still.

Många mår bra av det, en del flyr in i det. I en gemenskap. Hundklubben. Hästklubben. Bouleklubben. Fiskeklubben. Knarkklubben. NMRklubben. Bandidosklubben. PROklubben. VisomåkertillAmsterdammedbussochtittarpåtulpanerklubben, VisomåkertillAmsterdamochrökergräsklubben, Trumpklubben, Svampklubben, engelska parlamentetklubben.

Been there done that. I nästan alla klubbar och det jag någonstans har lärt mig är att det för det första finns människor som fortfarande vill och trivs med att leva i flock och en del lever i flock för att dom inte kan hantera sin egna ensamhet. Det är då det är dags att möta demonerna.

Jag har däremot varit vargen som är på vandring. Sökt. Upptäckt. Levt. Enstörig eremit. En hövding i stammen.

Juni 2018

Jag står på min balkong och dagen är stekande het. I efterhand vet jag att det var då värmeböljan kom 2018. Den varmaste.
Men mitt hjärta var kallt. En svart fjäder i handen och trots att alla sinnen skrek att det inte fick vara sant. Att allt gått i kras. Igen. Haveri i hjärnan.

Men en underlig känsla av att varför ska du lida, Uffe? Som att jag förstod. Förberett mig. Som man gör om man får reda på saker och ting i tid.
Hon flög till andra sidan jorden. Fanns inte en chans att få göra ett avslut. På ett bra sätt. Så vad är det värt, de åren vi fick? De fina. De som alltid är. Är vandringen mödan värd?

En dag vaknade jag och kände att det kändes annorlunda. Att jag ville leva. Mitt liv. I friheten.

Mitt liv

Jag längtade ut. Hade långa samtal med min vän Mårten. Om livfet. Om att varför kan kvinnor vara så iskalla. Hur är vi män? Djupa samtal och brutal ärlighet.
Att ta fram det där man saknade när man var två. Det man ville göra men inte den andra och så blev det inte av. Kommunikation. Sprak och elfel på kabeln.

Stanna upp. Gå till kyrkan. Be. Tänk. "Vad fan är bra med det här".. Nja, jag vet att det inte är bra att svära i kyrkan, men jag tror gud förlåter mig, annars är han ganska snål, tycker jag..
Har en bra story från Linköpings vackra Domkyrka.
Där har jag tänt många ljus och gör fortfarande. Till Peter, Lasse, Hasse och Leif.. och till alla andra som har dött alldeles för tidigt.
Maya har varit med till kyrkan många många gånger och som hon är skrattar hon lika mycket i en kyrka som någon annanstans. Två damer, typ såna som har levt med den där mannen jag skrev om igår tittade ogillande på Maya och sa:

- Schhhh..

Ibland är jag snabb som en kobra i käften och hör mig själv säga:

- Kom ihåg att, Jesus sa att låt barnen komma till mig..

Sen vände vi och gick.

Kanske gav dom fingret i jeansfickan.

Viskade till Maya att strunta i dom, bry dig inte, för du är ändå bäst..

Sjöng vaggvisor från förr, från när Uffe hittade på egna och satt i soffan med en liten ledsen bebis. När jag ser tillbaka kan jag inte riktigt förstå att allt är sant, men en viss stolthet infinner sig.

Be proud.

Sommaren 2018 blev en av de bästa på många år. Jag levde i min frihet och den innebar inget annat än nöje. Som fiske.

Möjligen berättar jag vidare. För själva storyn är inte slut än. Ni vet när man väl landar, när såren läkt, och livet är som man vill, då kommer det man minst anar.. eller kanske förstått hela tiden..

Psst: En beroendeläkare sa så här till mig en gång när vi diskuterade kärlek:

"En romans är som en psykos, går över på tre månader, och om den inte gått över är det kärlek"

/Uffe