Tisdag. Ledig men ett par möten under dagen (därför ledig), men jag har ändå fått några timmars vila där jag enbart låg och såg tråkiga program på teve. Jag är verkligen ingen tittapåserierman. Kanske borde, fast jag tror inte det. Vill hellre lyssna på musik och teckna eller skriva. Thats my life.

En av de bästa

När man blir så gammal som jag är, hahaha, så börjar man ändå inse och förstå. När jag analyserar ord och handling och man ser allt klart. Precis som jag skrev. Sanningen, och man förbannar sig själv att man inte följde sitt hjärta.

Vad som hände mellan Mayas mamma och mig vet de som läst min blogg. Hon sa en kväll när jag satt och matade Maya med nappflaska:

- Nä, jag åker till Linda..

Sen dess har hon inte kommit tillbaka. Typ 11,5 år. Bjarne ni vet, bad luck or good luck.

Hellre ensam med en unge än att ha en som inte bryr sig. Hemska tanke. I mitt senaste förhållande var det precis tvärtom. Död genom sakta kvävning.

Har förstått om jag ingår ett förhållande så måste jag berätta att jag är bipolär, för det var mina deppiga perioder som tog kål på allt. Jag behöver mer då, men kräver så lite. Bara ett ord. Eller två. En kram och en vacker blick.
Förståelse.

Så var det inte, för ju deppigare och mörk jag var så försvann hon ännu längre bort i horisonten. Tänker att hon iaf hade kunnat sagt att hon hade jättesvårt att hantera hur jag var. För jag blev ju desperat. Ångest från helvetet. De allra mörkaste tankar, man får det, men inte alls att man vill ta itt liv, utan mer att man inte vill vakna mer. Jobbiga tankar. Tunga och påträngande. Det är inte oro för sin kärlek man behöver då.
Så ekorrhjulet trillade på. Jag blev en sur jävla tjatapa. (För man måste alltid förstå att man är två, inget kan bara vara ens fel). Jag förstår den delen.
Den jag inte förstår är den apatin av förståelse. Om jag haft en cancersvulst, eller behövt amputera mitt ben, hade det varit annorlunda då?

Det man inte ser finns inte. Hur ska man då kunna förstå? Ja, men vi är inte byggda av Lego.

Kommunikation och intresse för den andras tankar och liv. Kan du inget om något. Läs på. Det är äkta respekt för en annan människa, att visa att jag försöker förstå dig, för jag vill vara med dig.

Ju äldre jag blir förstår jag hur jävla svårt allt är.

Hur djupt ska jag gräva? När går min gräns att blotta mig för världen. Är det ok att visa sin sårbarhet?

Vem blir jag då?

Men, nästan varje dag säger jag till mig själv "Du kan bara behålla det du har genom att ge bort det".

Hur många förstår den?

Jag tolkar den på mitt sätt. Jag måste berätta för er, om det jag lärt mig i livet. Vill du berätta om ditt, lära mig något?

Maya och jag blev osams idag. Alldeles för trött och hungrig. Ingen bra kombo för Uffe, men Maya är 11 år och fast hon har en CP-skada är hon som alla andra ungar. Hon trotsar mig hela tiden. Nästan hela. Om hon inte vill höra eller prata, vänder hon bara bort huvudet. Envist.
Anar lite autism i Maya, men det är inget jag tänker göra nåt åt. Det är mina tankar. Min känsla.

Börjar kunna den där ungen nu.

Elisabet var borta ikväll. Mayas näst bästa docka som ska ligga i Mayas famn tillsammans med Lisa när dom somnar. Men ikväll.
Har letat överallt. Vänt upp och ner på allt. She´s gone. Lite darr på underläppen, men vi vet att Elisabet är busig och brukar gömma sig..

(senare kom jag på att Bjarne måste ha lagt henne i tvätten!)

Jag tycker om samtal. Djupa. Vill ha substans i samtalet. Få tillbaka. Få mig att tänka. Det är så häftigt när man känner hur klok och kunnig en annan människa är, så dennes ord för mig att se andra vägar i livet.

För fy fan vad tråkigt att gå samma dag efter dag.

Ni vet, den där mannen som i 50 år arbetat på samma fabrik. Där väckarklockan ringt 04.37 varje morgon. Där han stått och väntat på bussen, samma tid, varje vardag. Blå räfflad termos med kaffe från Löfbergs. Två ostmackor till frukostrasten. Inget för mig, men säkert lugnt och tryggt.

Jag är nog alltid på väg. I tanke och längtan. Inte alls efter kärlek utan upplevelser. Att möta människor. Bli lite bättre för mig själv.

För vem är egentligen den viktigaste?

Idag fick jag ta en vägen jag inte brukar åka, på grund av ett vägarbete, och träffade på en gammal kompis, inte setts på säkert 20 år.

Kvantfysik.

När det är slut går det inte att ladda igen.

/Uffe