En tung torsdag. Mådde så pass skit att jag valde att åka hem idag. Jag var ingen bra elevassistent (gud vad jag hatar den titeln). Jag kunde inte bemöta ungdomarna på ett professionellt sätt. Att bemöta är det viktiga i mitt jobb. Tror det. Bemötande och visa att man lyssnar. Upprepa vad dom säger. Sammanfatta och så aldrig lova något man inte kan hålla.

Jag ska försöka, göra allt jag kan, men kan inget lova.

Då skapar man inte förväntningar och besvikelsen får dom inte att ramla, famla i mörker av att inte lita på vuxna. Vad föder det?

Bygg tillit så har man en ganska bra grund att bygga vidare på.

Blev så brutalt påmind om mitt liv idag. Vart dessa 11 år och 7 månader tagit mig. Det gör mig sorgsen och insikten i det får allt att kastas runt.
Nya tankar. Ny stig. Där doftar det kanske annorlunda. Där får kanske tankarna annat liv. Minnena kommer jag ju ändå bära med mig. Som en ros.

Funderar att dra iväg nästa kortishelg om jag inte ska jobba. Den glittriga putssäsongen är här. Möjligen behöver tjäna dom för att sen fira min 53 års dag i Köpenhamn..

Minnen kan göra förbannat ont. Dom man har formats av. Barndom, men när man är 53 år kan man inte skylla på barndomen längre. Till en viss del, för jag tror Freud har rätt i en hel del. I puberteten händer något.
Kärlek. Kär. Förälskad varje dag. Fråga chans på en lapp. Dansade tryckare på hippan, och om tjejen blåste en i örat betydde det att hon ville vara min för alltid.

Kvällens hippa

Framåt skoldanserna när jag gick i 8an och 9an kom jag oftast inte in eftersom jag var full. Tragiskt. Men flickvänner hade jag. Nästan hela tiden och för varje förhållande formades jag. Idag vet jag att allt har skapat en försiktighet och en rädsla att det ska göra ont igen. Ju äldre man blir spelar så mycket annat roll. Åsikter. Föräldrarollen.
Det är inte längre bara ett par bröst som man blir kär i (femtonårsfasoner). Det är en helhet. Någon man vill väl. Någon man vill må bra med. Samtal.
Samtal om vad man förväntar sig. Vad man vill ha av livet. Jag vill ha frihet. Frihet till mitt liv och jag vill ge frihet. Nyckeln till kärlek är kanske det, för mig, att känna sig älskad för den man är.

Inte vara en snygg accessoar. Jag vill vara Uffe och visa vad han kan ge.

Släpp ut mig från buren och låt mig flyga så ska jag alltid komma tillbaka till dig.

Kasta nyckeln och fly.

Kvällens vemod

Längtan och önskan. Nödvändig lust. Ett hem att trivas i. En kropp som mår bra. En kropp att ta hand om. Vi har ingen extra i garderoben. En hand att hålla. Saknad men trygg ensamhet.

Nu ska Bjarne gå in och natta ungen. Hon kommer skratta. Uffe är för trött och disträ. På gränsen till att vilja lägga sig i fosterställning och bryta ihop en stund.

Höstens mörker. Doften av jord. Av förna som täcker marken. Som ett täcke inför frostiga nätter. Vi har en vacker tid framför oss. En mörk färgsprakande.

Hör Bjarne från Mayas sovrum. Dom skrattar. Han är visst en robot som jobbar på bytablöjorfabriken. Ibland stannar han och då måste Maya ropa eller ta armen över huvudet (vilket är svårt för henne, men bra träning). Sen nattar han alla som sover i Mayas säng. Det är Lisa,Elisabet, Fia, Eva, Tiger,  Tiger 2, och Kaninen.
Bjarne brukar orka fram till ca 21.30. Sen måste Uffe ta över. Pappa.

Till 100 %.

Om man inte blir sedd är man inte älskad. Då faller allt som ett korthus.


/Uffe