Karma och en ek

Hade hjärnan full av tankar som behövde komma ut. Precis alldeles nyss. Placerar fingrarna över tangentbordet. Just då försvinner allt.

När eleverna kommer fram till mig och vill prata teckning (eller rita som dom säger, men att rita är nåt annat än att teckna), vanligaste frågan är att dom inte kommer på vad dom ska teckna? Mitt var är att dom ska öppna ögonen och se vad dom har framför sig. Teckna av det. Helt kravlöst. Sänk kraven och träna träna träna..

Det finns en tendens till att ungdomar vill kunna allt direkt. Dom förstår inte att man måste träna för att bli bra. I timmar sitta med en detalj tills det är perfekt.

Känner mer och mer hur jag skulle vilja ha "lektioner" med dom här helt fantastiska unga människor. Wow, vad dom berör mig. Känner deras förtroende. Idag satte jag mig vid ett bord med några av tjejerna i klassen.

- Uffe, tror du på karma?
- Ja, jag vet att det finns karma. Gör gott för dig själv, följ ditt hjärta så kommer belöningen, du vet inte när, men den kommer.
- Men, jag har varit kär i en kille i två år och gjort allt för honom.
- Har ni varit ihop, typ, i två år?
- Ja, men han är ett svin, och jag har gjort slut, han förtjänade inte min kärlek.
- Du är ledsen..
- Ja, för att han gjorde mig illa..
- Du har gjort rätt, ibland måste man ta svåra beslut i livet, men på sikt är det bra beslut för dig själv.
- Får jag god karma tillbaka?
- Ja, men du vet aldrig när..

Typ.

Sen kom en annan tjej och sa:

- Är det sant att om man bajsar mycket så blir man smalare?
- Hahaha, vaa?

Sen bröt en vild diskussion ut. Tjejer i den i åldern har en falsett som skär i öronen..

Sånt gör mig trygg i att jag gör skillnad varje dag. På något sätt sår jag frö, till att få små strimmor om att jag kanske ändå är ganska bra. De tankarna vill jag ska slå rot i varje elev. Jag är bra.

Är med på en lektion där en kille med väldigt närhet till aggressiv affekt. Får alltid skäll. Så när jag säger att vad duktig du är, ser man nästan hur han hoppar till. Vilken människa behöver inte bekräftelse? Bekräfta det goda. Bekräfta det goda.
Bemötande och hur vi ska hjälpa ungdomar kan jag prata mycket om. Många tankar.

Bekräftelse behöver inte mutas. Jag tror inte på belöning och straff.

Maya somnar inte. Har vänt henne flera gånger. Hon har en blivit en stor flicka. Tårarna bara rinner, av tankarna om åren som gått sedan hon kom till mig. Jag kan inte riktigt förstå det,

Lite nördig som jag är på att räkna ut underliga saker, så har jag räknat ut hur många gånger jag bytt blöja och kommit fram till: "Att jag inte är klok i huvudet"..

Svaret kommer senare.

Om jag mår bra?
Jovars, en kan inte klaga.

I virrvarret av labyrintgångar.

Kvällens nostalgi

Vilken röst. Vilken låt.

Innerst inne mår jag bra, men det svajar lite i den gamla eken. Ekar är av hårt virke och står pall för det mesta, men så blir dom ganska krokiga tillslut..

/Uffe

Mollbergs kaffe och några morgontårar

Det där inlägget skulle lagts in i torsdag men Bjarne glömde bort det. Så nu fortsätter jag. Det har varit en kortishelg och (som vanligt) har jag så svårt att komma in i ensamheten. Stressen är som Kubriks kub.

Det är nu, söndagkväll jag känner ett lugn i mig. Hur ska jag bete mig för att ta till vara på varje sekund? Varsamt som glas, ändå dräller jag med tiden.

Får panik när jag ser klockan ticka.

Dags att ta på sig "kämpaförfan" kepsen.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera

det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

                                Reinhold Niebuhr

Jag kan inte förändra Mayas CP-skada. Jag kan varken förändra henne, dig eller världen, och det är nästan mission impossible att ändra mig själv. 

Jodå, det går.. 

Jag får nog gå på livssituation och hitta lösningar för kortishelger och arbete. Mer planering. Kloka ord en söndag kväll, men när vardagens svallvågor kommer in är det lätt att glömma. Då gråheten får det att gunga och man tänker "ska det vara så här år efter år".

Imorse var jag nära att gå sönder av ensamheten och den kalla lägenheten. Den är full av vackra ting men känns ändå karg och död. 

Som ett rum där tiden står still. Ett med dammiga vita lakan, solstrimmor somkastar skuggor i dunklet. 

Som en dag i mars. 

Om två veckor fyller jag 53 år. 53 bast. Det var ju för fan inte längesen jag fyllde 18. Den natten var det lattjo. Om två veckor går det garanterat lugnare till. Troligen kommer jag sitta själv här i min soffa och skriva på bloggen. 

Ska fira på fredagen med att bjuda min son på middag. Nåt lyxigt. 

Möjligen på repeat

Det är speciella känslor jag får av att fylla år. Äntligen få lite bekräftelsedagen. Grattis fina Uffe. 

Med åren har jag lärt mig att det är bättre att få lite bekräftelse varje dag än bara en dag om året. Den dagen kvittar liksom, för man vet att allt är lögn.

Mayas mamma glömde mina födelsedagar flera år i sträck. Kul.. 

Thinking back. Look in the mirror.

I efterhand kan man se hur sanning var. Hur säker man var att veta att man faktiskt inte var så älskad. Ändå ville man, fast man kände sig som att simma i ett hav utan stigar. Inga möjligheter var man än gick. Det är ledsamt vad tystnad kan skada. 

Den dagen då det tog slut, så flög hon även iväg på en lång resa och skulle vara borta länge. Idag inser jag fegheten..

.. men jag ska inte skriva om sånt på min blogg.. dock måste en del av storyn med för att ni ska förstå fortsättningen.. brutal ärlig..

Kvällens Ozzy

Maj 2018

Livet är inget bra. Maya genomgick en svår höftoperation runt nyår, och har fortfarande ganska svåra sviter av det. Både hon och jag, framförallt jag har svår sömnbrist och hela mitt inre skriker efter en kram, en närhet, nån att få styrka av. Vi är två men jag känner mig ensam. Försöker men så långt jag ser är den en mur, slingrande som i Kina. 

Konstgjord andning. En del är bra, nästan allt är dåligt. Har panik inom mig, för det gör ont när kärlek vissnar. När man faktiskt skulle kunna ha livnärt den, lyssnat på varandra. När fröet dör finns inget hopp..

Våren börjar komma och man kan sova med balkongdörren öppen. Vakna av skatan i trädet utanför. Så här i efterhand vet jag att det var då skatan kom in i mitt liv. Hon var på balkongen. Väsnades. Rasslade med klorna mot aluminiumräcket och jag tyckte hon var jävligt jobbig. Hon ville störa mig, hon ville nåt. Min fina skata.

Kärlek ruttnade allt mer. En resa till västkusten och jag kände muren redan i bilen på väg söderut. Ibland när man kämpar mot det man inte vill, kan man kämpa med fel vapen. Känslan av att inte finnas till. 

Leende när man chattar. Bistra läppar mot mig. Jag är duktig på att läsa av. Känna varje nerv av rörelse. Ögonkast. Kroppsspråk.

Sommarvärme och skatan hade varit på besök medan jag badade i havet. Så.. kom det.. slutet.. och hon flög iväg.. 

Den dagen när jag kom hem låg det en fjäder på balkongen. En svart. 

Att veta vad som är riktigt men inte göra det, är brist på mod. (Konfucius)

Jag är säker på att min skata visar mig vägen. På nåt sätt.. 

Klockan 8 kommer jag infinna mig på kortis. Möta en fnittrande glad unge, men med en längande blick tillbaka. I bilen till skolan.

Min krigarprinsessa jag ska göra allt jag kan för att hålla det jag lovat dig.

/Uffe