Iskaffe&Minnen från förr

Känsliga ämnen. Sådana jag egentligen inte tänkt att beröra. Tanken, med bloggen är ändock att skriva rent och ärligt. Berätta för er hur jag är. Mina tankar och hur livet är en berg och dalbana. Its heaven and hell.

Vet inte hur jag ska närma mig det. Hur jag ska skriva och förtälja min historia det senaste året, dryga året, men egenligen två år.

För det var julen 2017 jag kände de första tegelstenarna i muren och hur oändligt ensam jag kände mig.

20171219

Maya skrivs in på sjukhuset för höftoperation. Den andra på tre år. Jag vet vad jag har framför mig. Minst åtta veckor i gips. A-gips.

Hon är en krigare och jag är en krigare. Runt nyårsafton kom vi hem. Efter några långa svåra dagar. Flera nersövningar för att dämpa svullnad i ben och underliv. En gråtande Maya när man skulle byta blöja. Specialrullstol för att benen ska få plats och att hon absolut inte får sitta högre än 60 grader, Typ. Alla lyft. Alla vakna nätter. Ensamheten likt spöklika ekon.
Minns hur jag glad jag blev att hon iaf ville fira nyår. med mig.

Iår slapp jag ens tänka tanken på vad jag ville göra på nyår. Gud, vad skönt.

Fade away. Våga aldrig underskatta och var modig.

ni vet, längtan efter något kan bli så stark att man håller sig krampaktigt kvar fast man vet att man borde släppa taget. För fallet och virvlarna som skapas kommer ändå vara det bästa valet. Svåra vägar gör ont att gå. Dock är det underbart när man kommer till toppen för då är det min seger. Jag står ensam kvar. Always alone.

Ofta och mer eller mindre alltid tänker jag några steg till. Det kommer automatiskt. Ibland kommer känslan direkt men med tiden hittar pusselbitarna varandra. Inom mig gnagde en känsla av att hon inte alls visste vad hon gjorde. Att allt var en flykt. En vilja att vara ensam. Fri. Någon annan hade charmat henne medan jag simmade i en dimma av trötthet. Såklart det gör ont.

Vårens rusiga dofter. Solens förförande. Ljusa försommarkvällar, promenad hem mitt i natten. Romantiska stunder. Frihet.

Våren är förrädisk. Som tunn is för kärlek på glid.

Storyn behöver berättas i någonslags helhet, men ändå inte så att jag framkommer som ett helgon och hon som den skyldiga..

När jag älskar gör jag det med hela mig själv. Jag finns. Hjälper till. Är. Utan att ha några slags krav tillbaka. Vill inte höra att jag varit duktig om jag dammsugit, diskat eller bytt blöja på ungen.

Att inte förvänta sig något tillbaka utan tänka att det ska vara den givna vägen i en kärlek.

Stannar upp en stund och funderar. För det här är inte meningen att kasta skuggor och beklaga mig. Inte att smutskasta eller förtala. Utan att berätta hur jag gör och handlar vid svåra livssitautioner. Mina val och reaktioner.
Lära sig av historien av inte lätt.

Juli 2018

Orginalet

.. men jag var inte full. Inte en dag. Levde mest på friheten. Att slippa det jag inte hade. Bara tänka på mig själv. Göra bra. Ha tid. Inga krav. No woman. No,. no..

Tankarna finns kvar. Såklart. Tre år trollar man inte bort, men jag kände både en längtan till henne, till att hålla om henne, somna tillsammans.. men visste ändå att det hon hade gjort. Slut. Var det rätta.
Önskar fortfarande att hon kunde gjort det på ett mer snällt sätt. Vuxet sätt. Ett samtal, se mig i ögonen och säga att jag älskar inte dig längre, Uffe..

Rakt och brutal ärligt är ofta bättre än att sakta gå omvägar. Vem är du att leka med mitt liv. Min tid. Min kärlek.
Allt har skapat en ilska i mig. Raderat alla bilder och har ingen ånger för det. Sveket blev större för mig.
Om hon bara sagt hade jag burit minnena på annat sätt.

Men vi människor är underliga. I alla fall jag. Känslan gnagde i mig och när de första höstlöven kom började jag inte fundera om utan när det skulle komma.
Våren är inte bara förrädisk, den är även trolsk, då man inte lyssnar på änglarna längre, berusad av förgitade ångor, men, när sommaren falnar går psykosen över..

Oktober 2018

Det är en fin och vacker höstdag och Micke och jag är ute på sjön. Skratt och långt ifrån allt tråkigt som varit. Ryggsäcken är uppackat och det mesta är ordentligt nedpackat igen. En del slängts och för alltid raderat.
Livet är bra. Maya har börjat sova bättre och benen är nästan ok ( idag, 26/9 2019 är fortfarande inte benen ok. Det är hennes ben som spökar om nätterna och får denna pappa till att längta efter smaken av sömn, har för mig att den smakade gott)

När vi var på väg hemåt, med fina abborrar i hinken. Frusen och lycklig. För ett ögonblick en tanke om hur fint det skulle vara att komma hem till nån. Fixa abborre med brynt smör och sparris. Chips på kvällen. En bra film.

Men jag har börjat älska min ensamhet. Den är så påtaglig och kravlös. Har levt så många år med att ta hand om någon annan. Att sakna det jag egentligen ville ha.

Då, tar jag fram min mobil från ryggsäcken. Mail från henne.

Ett långt. Där hon skrev att hon ångrade sitt val. Att man ibland kan gå fel i livet. Hon förstod om jag inte ville. Men öppnade ändå att hon ville ses.

Min känsla som skapades redan den dagen då jag stod med den svarta fjädern i handen hade blivit en sanning.

Pang! En käftsmäll rakt på verklighetens hakspets.

Den dimmiga dagen blev plötsligt ingenting. Resan hem ganska tyst. Tankfull. Rädd. Rädd som fan.

Eftersom jag fortfarande lever som singel förstår alla vart det ledde.

Maya har somnat. Hon har varit med Alex och farmor några timmar och var som en skrattande Duracell kanin när jag kom hem. Jäkla ungar.

Där kommer aldrig fröet vissna.

Jag hanterar svåra situationer allt bättre. Förr bröt jag ihop av att skiljas från någon. Såren från förr var inte alls läkte och hela tiden fläktes dom upp.
Jag har sytt och knåpat och lärt mig hur jag ska göra för att dom bara ska kunna glipa och påminna mig vad jag inte vill ha.

Möjligen är det nyckeln till något, att tänka på det man inte vill ha så löser det sig automatiskt.

Intuition (svåraste ordet ever). Den har jag.

Nu ska Lindahl äta havrefras och blåbär, två kokta ägg och en knäckemacka med avocado, chiliflakes och flingsalt. Lovar att det är en hit.

Snart ett år sedan mailet kom. Minnena och åren har försvunnit för längesen. Jag är en lycklig man. En väldigt trygg och snäll man. Jag är mig själv. Jag är Uffe.

Ingen annan. Inte ett skal. Bara vanliga Uffe.

Så hur var det med behov? Vad är det egentligen.?

Psst: Jag har en nya cravings, Havrefras med röd mjölk, en liten droppe grädde, blåbär och honung. Så jävla gott. Sen iskaffe. Asså, så simpelt gott. Med en god choklad är det en nästan sensuell upplevelse..
Enkelhet är bäst. En del Mollbergs, två delar mjölk, krossad is. Lägg till stearinljusens sken och ett ritblock. Och så jag.. i min trygga ensamhet. Som garderoben när jag var liten.

/Uffe