Höstregn

Är i en svacka. Döljer mig bakom erfarenhet och professionalism. Tar mig min kunskap istället för mig själv. Gömmer mig. 

Med vissa brister dammarna. Då gråter jag. Jävla liv.

Som höstregn. Glittrande droppar på vindrutan. Gatljusen. Den blöta mörka asfalten. Hukande människor, en blöt tiggare som ger mig ett sting av hur orättvist livet är. För det kvittar varför dom sitter där, om dom inte var tvungna skulle dom inte göra det. På något sätt. 

En gång för längesen, i Köpenhamn möttes jag och en man från Peru. Jag satt på en uteservering och solade mig i vårsolen, efter en av Köpenhamns bästa thaikök. Jag hade spisat en god Massaman, currygryta med massor grönsaker, kokt potatis, biff och nötter. Jeans och vit shirt, solbrillor och skönt flummig. Troligen med en god kaffe på bordet. Life was good.

Serveringen ligger precis utmed en gruspromenad, med en murad mur på andra sidan. När jag satt där i min egna värld fick jag se en sliten man sitta på muren och vrida sig i magkramper. Det såg ut så. Han kröp ihop och höll sig om magen. Sen var det bra igen innan nästa kramp. 

Uffe kunde inte bara sitta och titta på. Kommer ihåg det som det vore igår, hur jag gick fram till honom, försiktigt la jag en hand på hans axel och frågade hur det var. 

Hela han tog tag i mig, hans ögon, så sorgsna, hans slitna kläder och smutsiga fingrar. 

- Hungry.. hungry..

(min engelska är inte skrivbar, men..)

- Ok..

Så jag välkomnade honom till mitt bord. Där pratade vi en stund och jag beställde en Massaman till honom. Den glädjen, den tacksamheten gör att jag alltid vill fortsätta att möta dessa människor. Som vandrat genom elände över hela världen, för att många gånger dö på en parkbänk. Vi drack kaffe och han berättade sin story. Sin resa från Peru till Köpenhamn. 

Vi var fattiga båda två, på vårat sätt. Jag en simpel flummare från Sverige, som driftade runt på småjobb och studier, hade pengar men inte till det jag la dom på. Öl och nåt rökverk. Han en fattig man, Utan skor. Hans ägodelar var en ryggsäck, en sovsäck, tandborste och nån extra tröja. Mitt tåg skulle gå om några timmar och jag var tvungen att bryta upp. Skiljas från denna fina människor som jag kände en enorm dragning till. Som en själfrände.

Kvantfysik. 

Jag gick in till retaurangen och betalade för fem luncher till. Förklarade att det var till han och att han skulle hämta en varje dag. 

Jag hade typ 600 dkr i fickan och han fick typ 200. Kanske köpte han hasch för pengarna, men då var han iaf mätt när han rökte. 

Får fortfarande tårar av det avskedet. Hur vi stod på grusgången och kramades. Grät. Tack änglarna för ni gav mig den upplevelsen. 

Eller om det helt enkelt är kvantfysik. Saker händer av en anledning. 

Undrar hur det gick för honom. Vart han är. 

Mårten, Mirja, och jag

Året är nog 1985. Jag är tillsammans med Mirja. A love story. En stormig. Hon och jag träffas under en stort träd som står på ett av stadens lilla torg. Mitt i natten. I regnet. 

Det var sensommar, början på augusti, och jag tog av mig min jeansjacka och la om henne. Hon var mycket yngre än mig och det blev spännande möten. Hennes mamma hatade mig. En kriminell, som rökte hasch och drack öl.. 

.. men vi blev förälskade Mirja och jag. Vi flydde. Vi var unga och dumma. Hon rymde ut från badrumsfönstret sent om kvällarna och jag stod på Ådalagatan och väntade med bilen. Sen drog vi. Ibland bara ut på vägarna. Snackade. Troligen pussades lite. Tog ett morgonbad när solen kom upp. Oftast åkte vi hem till mig. Min första lägenhet. En liten etta i Berga. Nästan där Winnerbäck bodde. 

Där låg vi och tryckte under täcket när hennes mamma gick utanför och skrek att hon skulle komma hem..

Minnen

Vi är på Skara sommarland på bilden. Det är jag, Mårten och min syster som dejtade Mårta. Vi har en gammal Amazon och drar omkring i. Mårten är galen vindsurfare, så taket är fullt av brädor, master och segel. Vi lever livet. 

Mårten och jag hade jävligt tråkigt där på Skara, och var sugna på annat, så vi smidde planer och lurade våra kära flickvänner till Liseberg istället.. 

On the road again. 

Längtar efter en lång roadtrip. 

Som ni förstår är storyn längre. En lång väg hem.

Höstregnet strilar utanför. För längesen är balkongen ingen trevligt ställe att hänga. Kravlöst soffhäng under filten är även det en lyxig tillvaro från uteliggarens liv. 

Be humble.

/Uffe