Känslan att bara få fly. Bort, bort från avgasrök, myllret av människor, likt myror i en stack är vi. Där vi irrar omkring och undrar vad fan vi gör här?

Hyra en stuga vid havet. På en ö. Dit jag bara kan ta mig med båt och sitta i gungstolen och se in mot land. Där ingen kan ta mig. Där ingen kan såra mig. Där ingen kan få mig ur balans.

I min ensamhet vet jag att ingen kan såra 

mig. 

Långt ifrån alla hemska berättelser från hjälplösa barn. Som flytt från deras föräldrar. Som förlorat sina vänner, när dom har dött på en båt på medelhavet.
Vart har allas empati tagit vägen? När du egoismen över?

Vad har du för rätt att kränka mig när du inte vet vem jag är?

Varför ska människor sjunka så lågt att de i deras kritik går till personangrepp. Som Greta. På ett sätt kan jag förstå en del av kritiken. Polariseringen är en aspekt på det som sker i vårt samhälle, och vi ser tendenserna att det grupperar sig i olika läger. Såg att någon ny strejk var på gång, kommer inte ihåg vart, men nu var det vuxna som skulle strejka. Typ olovligt.

Den trenden är ganska farlig. Om man ser historiskt har det skett förr. Många gånger, och det verkar vara människans natur att kriga.

Dock är det långt ifrån värdigt att gå till personangrepp. Att påpeka utseende. Att håna. För mig är det den allra lägsta sättet och jag har inget för de som gör det. En hård pungspark skulle många ha. Trump.

Samtal är farligt. Förståelse är knappt någon vet vad det är.

Nej, jag vill sitta på en klippa och frysa. Höra havet dåna. Se hur molnen far på stormig natthimmel. Månen glimtar förbi och säger hej. Går på långa ben. Känna den doftlösa, det eviga, det som är större än mig.

Vid ritblocket

Lutar mig mot den tanken, att jag kan släppa taget ibland och låta änglarna styra vart jag ska..

/Uffe