Som att sakta kvävas.

Nattat Maya och det blev en sån där nattning att minnas. En sån som borde vara varje kväll. när vi kramas (Maya kan inte kramas eftersom hennes armar blir spastiska och dras inåt), men våra kramar är som vi är två pusselbitar, enorm trygghet och kärlek som jag aldrig känt förut. 

En känsla så djup. Den gör ont och samtidigt är den fantastisk. Min sorg, den jag bär varje dag, Varje natt när jag har varit inne och hjälpt henne med att vända sig, eller lägga ett ben tillrätta, en arm eller hela kroppen. Ofta behövs det byta blöja. Runt kl 02.00. Jag gör det i sömnen nuförtiden. Vissa perioder får Maya problem med täppt näsa. Det har hållit oss vakna många nätter genom åren. En vinter sov vi inte på över en vecka. Varje natt, heltäppt, och när hon var liten satte hon ofta slem i halsen och kräktes. Grät väldigt mycket och länge. 

Då fick vi en nässpray med kortison och den hjälper. Nuförtiden ber hon om nässpray, förr grät hon med panik och jag fick mordhålla. Hemska stunder.

När jag är klar med Maya och går in till min säng igen. Då kommer tankarna. Om att få se Maya cykla. Om att se henne åka skidor. Jag lovar, om Maya kunde skulle hon älska allt med fart i. Som hennes mamma. 

För hon är ju inte bara min, Min Maya, hon har även en mamma. Inom sig.

Om natten, då ingen finns att ringa, och rummens väggar kommer emot en, tills det känns som att ligga i en kista. Då är det som halsen kvävs av ångest. Sorg. 

Men kärlek. Massor kärlek och bekräftelse. Kramar och stulna pussar.