Tisdag. Ni vet, tisdag. En vanlig dag på min skola.

Gick extra in i en sexa idag. Där det ofta är kaos. Totalt. Ledsamt med barn som har en så oerhört brist på respekt för vuxna. Många av dom blir ganska spaka när jag viskar i deras ögon att dom inte ska jiddra med mig. Att dom har två val. The hard way or the highway..

För lite så är det. Med de stora grabsen är jag ännu mer hård mot, om dom dribblar och leker tuffa så måste man plocka ner dom och låta dom förstå att dom ju faktiskt bara är små rädda barn som behöver en kram och lite bekräftelse.

En kille i sexan som jag sett ute på rasten. Busig. Väldigt nonchalant. Men när genomgången började var han alert, duktig, räckte upp handen. Kunde en del, men var modig och försökte med det han var osäker på. Efter genomgången blev han som förbytt. Eget arbete. Ta ansvar. Inte ha koll. Rörigt.

Då, såklart, går man i affekt. Man vill, men kan inte. Jag gick och satte mig hos honom och frågade hur läget var. Presenterade mig. Han blängde.

- Vad bra du var på genomgången, du kunde ju allt.. Han bara blängde på mig och sa:

-Sluta retas, det är inget roligt..
- Va?
- Ja, om att jag är duktig!
- Men du, jag skulle aldrig skoja om en sån sak. Jag tyckte du var jätteduktig! Brukar aldrig någon säga det till dig? Att du är duktig.

Han skakade sakta på huvudet.

Fy fan. Sitter här med min fina dotter bredvid mig. Hon med sina problem, men hon är i alla fall älskad, hon får bekräftelse, trygghet och massor kärlek.

Vad skapar vi för människor? Hur ska vi visa dom vägen?

Får tårar i ögonen. Av verkligheten.

Jag satt med honom resten av lektionen och han satt vid mig hela tiden.

En hand på ryggen kan göra mer gott än de vackraste ord.

Dag 6:

Situationer gör mig dissig. Just nu har jag ett enormt sug efter en snus. Situationen.  Skriva på bloggen. Vara ensam. Vart ska rastlösheten ta vägen. Det är en kamp nu. Plötsligt. Som ett krig har brutit ut i kroppen. Vanans makt. Har slagit mig flera gånger över vänster jeansficka idag, och med panik undrat vart snuset är. Jag skakar lite av abstinensen. Som att frysa inombords. Suget är enormt och just nu skapar det enbart en rå otäck ångest. Den här kampen kan jag bara ta själv. Jag förstår en del nu och snussuget kommer om värst när Maya somnat. När jag blir ensam.

Granska dig själv. Se ditt liv utifrån. Vem är du? Vad gör du? Vad säger du till dig själv när du möter dig i spegeln?

Jag förstår frestelsen att käka onyttigt, för wow vad jag är sugen på nåt. Bulle och mjölk. Chips. Choklad. Kaffe och en snus.
Men, det är just den kampen jag oxå tänker ta. Det är viktigt för mitt välmående att behålla min form.

Dags att ta fram krigaren. Den som ingen kan vinna mot.

/U