Sitter vid köksbordet. Min lägenhet är i kaos och då menar jag kaos. Hela jag är i kaos. Det irrar och hela kroppen skriker av trötthet.

Idag runt lunch blev jag dålig. Kände mig yr, ont i kroppen, illamående och väldigt svårt att koncentrera mig. Kunde inte höra vad andra sa, verkade frånvarande..

När jag åkte hem från jobbet fick jag ont i bröstet och hyperventilera, i tanken ville jag åka upp till sjukhuset för jag var säker på att jag höll på att få en hjärtinfarkt. Började till och med planera hur och vad jag skulle göra med Maya. Vem hjälper mig då? Vem finns för mig och Maya om vi kommer till den situationen att jag blir sjuk och måste läggas in?
Bara dom tankarna kan få mig att få en hjärtinfarkt.

Men i bilen, så tänkte jag att jag har inte tid för en hjärtinfarkt. Inte alls. Maya ska ju på racerunning och så ska jag träffa min son och ge honom en tshirt jag köpt. En fin. En bra. En med kvalite. En han kan ha med sig på sin resa. En Lemmel t-shirt.

Nästan 500 pix. Dyrt för en tissa..

Så istället för akuten åkte jag hem bland bilköer och mörkt höstregn. Glittrande vägbanor och billyktor. Tutande stressande medborgare.
Packade in racerunnern och så vidare in i virrvarret, in i myrstacken av icke hjälpande bilister. Men sen jag slutade snusa är min stressnivå bättre än någonsin.. Fördel efter fördel kommer att sakta bli av med sitt beroende. Fången i nikotinträsket. En fri man snart. Min planering och strategi håller jag. Det är nu ca en vecka kvar med de näst starkaste nikotinplåstren och sen är det dags för de svagaste i två veckor. Sen slutar jag helt.
Det går enkelt, men jag har ordentliga svackor. Helst mornar och kvällar. Att dricka mitt morgonkaffe utan en snus är deprimerande och jag saknar den prillan..

.. men jag dör inte utan.. jag tänker att jag är bra och stolt som klarar det. Aldrig mer en snus. Envis som synden när jag väl bestämt mig..

Tillbaka till bilen, min färd genom staden mot Campushallen där Maya kör sin träning.

P¨å vägen dit mötte jag upp Alex. Tog ett snack en liten kram. Han är inte så givmild med dom och det är väl ganska naturligt att inte krama farsan alltför mycket när man är 27 år..

Mitt mående fortsatte. Yr. På gränsen till att svimma. Trött. Tankarna kom till den där väggen, men ändå. Den är av wellpapp tänkte jag. Sätt axeln till och bryt dig igenom.
Montera ihop racerunnercykeln. Tog mig i kragen och var pappa under träningen. Skoj och lek blandat med träning och framtidstankar.

Åkte hemåt. Maya och assistent i bilen. Blev irriterad som fan på assistenten som dikterar villkor. Arbetar på timme och gör ju då lite som hon vill. Krav.

Jag kan inte jobba några helger i december, sa hon och jag kände paniken växa. Men det löste sig och jag bad om ett stilla förlåt att jag blev irriterad..

Väl hemma igen lagade jag mitt berömda potatismos. Maya fullkomligt älskar det. Hemligheten är självklart fett. Smör och röd mjölk gör underverk med mat.

Då!! Kom jag på varför jag mått så jävla illa sen lunch.. glömt min medicin..

Så.. lättad kommer jag nu kasta mig i soffan och ta kväller..

Labyrinten fortsätter förvåna och lära mig. Pusslet blir för varje dag vackrare. En dag kommer jag lämna in och då vet jag att jag gjorde allt för att förmedla kärlek och omtanke i min vardag.

Stolt. Man. Ödmjuk man. Troligen ganska sällsynt man.

/Uffe