Imorgon flyger min son till Asien. Så tungt i mitt pappahjärta ikväll. Oro, samtidigt som det är häftigt det han gör. Vilken resa. Vilka upplevelser han kommer få vara med om.

Sånt jag önskar jag hade gjort.

Maya är hemma igen. En kortishelg rusar fram och tiden tickar iväg. Som sanden i timglaset och snart är den slut. Snart går tiden ut och jag kan inte vänta längre.

Väntar på olika beslut angående min och Mayas framtid, men i funkisvärldens instanser går inget fort. Där är det mer tjära i timglaset och allt tar tid. Handläggningtider som är minst sju månader och inom mig är det som en orkan av oro inför besluten. Om det blir avslag vet jag inte riktigt hur jag ska orka.

Hur jag ska finna kraft. Hur jag ska göra.

Har både skriv och teckningskramp och jag hatar det. Då blir jag en vulkan som bubblar och fräser utan att få utbrott.
Det får väl vara så, och jag får vänta tills allt släpper igen. För jag vet att det kommer göra det.

Så, urtrist inlägg och jag är ännu tråkigare och kastar mig i soffan och gör inte mer idag.

/U