Vart går vi? Hur ska jag kunna hitta i virrvarret av stigar och leder, bland broar över till andra öar, bland återvändsgränder och sorgsna människors öde.
Där tårar har torkat och bara ilska och besvikelse ligger som dimma över ögon. Leende som slocknar. Barns framtid.
Smältande isar och rasande bränder som kryper nära en verklighet där man trott man är trygg. Ser ni på nyheterna hur dom flyr. Bilder som vi sett från Arabiens länder. Från fattigdomens Afrika. Nu är den här, flykten från storstäderna.
Är det en början på slutet?

Såg en föreläsning om hur akut klimatkrisen är. Betänk hur många det kommer vara som måste fly. Som en stark ström som inte går att stoppa.

Ska vi stå på bron och skjuta? Ska vi bygga murar runt våran kust? Ska vi hjälpa människor där dom är och bor?
Vilken bedrövlig fars. Självklart ska vi hjälpa, men om länder brinner upp eller läggs under vatten. Hur ska vi då göra?

Har tänkt mycket på detta med mäns makt över kvinnor, i samhället, deras starka påverkan på barnen. Åkte till ett ställe idag och började samtala med människor som förstår och har drivkraft och ekonomi. Dom har kunskapen jag inte har. Jag hoppas bollen är rullad till ett nytt hem för kvinnor, där vi kan arbeta med människan. Med kvinnan. Med männen. Med barnens framtid.

Idag åt jag lunch på ett av mina favoritställen. God mat, men alldeles för mycket folk. Satt och tittade ut över folkhavet och tänkte att det kanske vore bra att det nya macho är att vara kärleksfull.

För vilket spel spelar vi egentligen. Vem är vinnaren och vem är förloraren?

Se den. Se inte bort.

Min verklighet är ganska tung just nu. Yes, underbart med ledighet och helger, julens fröjd och nyårskarameller, men en lång ledighet och Maya hemma hela tiden är fan tufft. Hemskt att skriva, hemskt att säga.
Dock är jag inte ensam om det, vi är många funkisföräldrar som just nu går på knäna och bara längtar till rutinerna återkommer.
De senaste dygnen har varit väldigt tunga för Maya vaknar om nätterna. Återigen ropar hon på mig, oftast för positionsbyte, och jag hasar mig upp från min ytliga sömn, jag är alltid i REM-sömnen och hinner aldrig komma ner i djupsömnen, den som är allra viktigast för återhämtning.

En kväll ser ut så att Maya nattas runt 20.00 (jag vet att det är tidigt för en tjej som snart är 12 år, men hon är trött och vill själv lägga sig vid den tiden). Tandborstning, klä av, byta blöja, massage och stretch, klä på pyjamas och klockan har tickat iväg till 20.30, eller mer. Sen somnar hon inom 30-40 minuter. Det är minst tre vändningar innan hon kommer till ro och är nöjd med hur hennes kropp ligger.
När hon väl somnat är det en viss farsa som inte orkar göra mer. Han är helt slut. De senaste dygnen, veckan har jag sovit typ 4-5 timmar i snitt/natt. De senaste ännu mindre. Två nätter i rad har jag suttit på sängkanten och gråtit av trötthet. (Nu kommer väl någon att skriva att jag kommer gå in i väggen, men det gör jag inte).
Ikväll hoppas jag, hoppas på att fröken somnar gott och vi har en plan, fröken bus och jag..

När jag går och lägger mig ska jag smyga in och lägga henne på rygg, lägga upp hennes ben på kuddar och på det viset hoppas vi att hon får mer ro, för hon sover allra bäst på rygg..

På tisdag har vi möte på LSS, Maya ska med och träffa handläggaren som ska avgöra om Maya ska få vara på kortis tre extra dygn/månad. Önskar att alla som läser håller tummarna för det är vår räddning. Det som behövs för att vi ska orka vidare.

Det som behövs för att jag ska få lusten tillbaka, nu är den som bortblåst och det enda jag känner är trötthet. Total kraftlöshet.

Vem orkar då finna kärleken? Vem orkar bry sig och överhuvudtaget ens tänka på det..?

Men..

.. troligen har jag fått Maya för att jag faktiskt är den jag är.. Så tänker jag ibland..

Changes

Kommer lägga mig tidigt ikväll. Be till änglarna att vi sover. Jag är förbannat less på att sitta på sängkanten och längta efter sömn klockan 3 om natten. Jag är less på att se ut genom köksfönstret och tänka att det ju faktiskt inte är någon idé att lägga sig igen när klockan är 4.30.

Ändå är jag lycklig att Mollberg finns. Vad skulle jag göra utan honom??

Fick psykbryt på Bjarne förut.

Kom hem ganska tidigt från jobbet och la mig en stund och slumrade i soffan. Sen iväg mot fritis, men stannade och handlade innan, så jag slipper bära Maya ut och in från bilen alltför många gånger. Sjöng på Astrid Lindgren sånger på vägen hem, och kände att det skulle bli förbaskat skönt med en fredageftermiddag hemma. Inga krav. Bara fix och tricks.

Hemma. Byter på Maya, klär på myskläder.. Då.. kommer jag på.. Kaffe!!!!

Bjarne har glömt att köpa kaffe. Hur fan är det möjligt?? Sen kom Uffe på att Bjarne även glömt köpa tvättlappar. Glödlampa till Mayas toalett. Tvättmedel till morgondagens tvättstuga.

Det vore väl inte så farligt om inte den där kraftlösa tröttheten fanns i kroppen. Om det bara hade varit att säga till Maya att ta på sig jacka och skor så åker vi till affären. Så är det inte om man har en CP-skada.
Men.. vi tog en promenad. Vi handlade och vi kom tillbaka..

Vi övervann även den fadäsen. Jävla Bjarne.

Nu ska jag sluta skriva för bokstäverna dansar och jag känner hur jag virrar iväg. Känns som det jag skrivet måste vara oläsbart.

Vi önskar alla (hur många ni nu är) en skön och fin helg..

/Uffe&Maya