26/2 2008

Det är tisdag. Februari har varit ovanlig varm, och blåsig. Stormar har dragit fram över Sverige. C mage har växt och om kvällarna när hon har somnat i soffan tecknar jag av henne. Det är vackert. Graviditet är vackert. En gravid kvinna är något speciellt. Min kvinna är finast. Hon bär vårt barn. Vårt barn som är beräknat till runt den 20 mars, bara några veckor kvar, så ligger bebisen där mellan oss i sängen. Snart är det min tur att bära omkring på det lilla livet. Nära, tätt intill, varmt och ömt hålla det kärt, låta henne höra mitt hjärta slå.

För jag tror det är hon, jag tror på en liten Maya. Jag har ju alltid önskat mig en dotter och vill att hon ska heta Maya.
Jag är övertygad om att det ligger en liten busig Maya därinne. Tryggt och varmt ombonad. Snart, lilla du.. snart är du hos oss.. och vad du kommer vara älskad..

Det finns dock en oro inom mig, en otäck gnagande känsla. Obehag som skrapar på lyckan. C har det tufft och är inte sig själv. Det har varit problem och hon har och haft en jobbig graviditet. Inte alls samma lycka som jag. Jag ser det i hennes ögon..

.. Försöker finnas för henne så mycket jag kan. Underlättar. Masserar. Pratar. Står upp och lovar att jag ska finnas varenda sekund vid hennes sida under förlossningen. Lugnar och berättar att jag ska finnas, nu och sen, att min väg är för henne och vårt barn. Vår framtid.

Stunder av kärlek. Minnen vi aldrig kommer glömma. En liten familj.

När jag blundar om kvällarna ser jag framför mig hur bebisen ligger där, mellan oss, hur jag ligger bredvid och ser hur innerligt fint det är med en kvinna som ammar. Hur livet knyts samman.
Jag ser hur C och min kärlek till varandra blir stark. Som flätade band som inte kan spricka, inte gå av..

.. ändå gnager oron..

Jag är bra på det. Jag är bra på att ana saker. Känna in. Förstå, och inom mig förbereder jag mig och mitt hjärta är redo att ge allt jag har. Beredd att förlora mig själv ett tag för att finnas bara för er. För dig C, för dig mitt lilla barn. Min famn är för er. Min själ. Kärlek och ni vet att jag kommer stå stark hur mycket det än kommer storma. Du känner mig C, efter 10 år tillsammans vet du.. Din man är en ek, rotad och ärrad av sitt liv, men den han älskar är hans liv. Mina andetag. Min puls.

Inget är viktigare.

Jag är 42 år. Har en son som fyller 16 bast iår och är på väg att bli pappa igen. Det har varit stormiga känslor sen den dagen du berättade att du var gravid. Tankar på att jag ska börja om igen.. men vi har pratat om det länge, du och jag, och nu när din mage är sådär magiskt fin och hela du är vackrare än någonsin är det bara lycka och nyfikenhet inom mig..

Idag var jag och hämtade dig hemma, och du följde med mig när jag skulle lämna in båtmotorn för service. På lördag ska jag och Mårten ut på fiske, och motorn går inte som den ska..

.. men det blir nog inget fiske på lördag, för plötsligt, i bilen såg jag hur du blev blek och sa med förvånad röst och lite skrämda ögon att vattnet gick..
Båtmotorn glömdes, men jag tänkte ändå "att vad fan, kunde det inte ha väntat lite"?

Åkte till BB, men blev hemskickade förstås.. men väl hemma satte värkarna igång och vi åkte in igen. Dom var kinkiga och tyckte ändå att det var för tidigt att komma in, men jag vägrade, jag sa att vi var trygga här, och ni får bara fixa ett rum..

Så blev det. Det brukar bli som jag vill.

Du lugnade ner dig när vi var där. Du somnade gott, men vaknade när min säng brakade sönder. Hela botten gick sönder och jag for i golvet. Jävla Bjarne tänkte jag. Så typiskt..

Det var den sista natten vi hade innan allt förändrades. Innan alla år tillsammans blev minnen.

För inte i min vildaste ängslan kunde jag ana vad som skulle komma..

/Uffe