27/2 2008

Onsdagmorgon. Vi har sovit ganska gott, men vaknat då och då och legat och snackat. Jag orkade inte sova på en tråkig ribbsäng så jag smög upp och la mig bredvid dig. Bredvid er.

Värkarna har satt igång ordentligt och du har det jobbigt. Förmiddagen går och värkarna kommer och går. Runt lunch har det inte öppnats mycket så barnmorskan säger åt mig att jag kan gå och äta. Andas en stund. Du behövs sen.

Jag går. Rastlös och orolig. Tänker första gå till pizzerian, men har dom där aningarna. Att jag måste vara nära. Att något är på gång. Högkänslig.
Tar en macka på cafeterian. Försöker koppla av. Läsa tidningen, men går efter nån timme upp till rummet igen och då är allt i full gång.
C har det jättejobbigt. Jag kryper upp i sängen sätter mig bakom henne, så hon kan luta sig mot mig, så jag kan hålla om henne, så jag kan viska i hennes öra att jag finns. Att jag är med henne.

Förlossningen går fort, för fort för att vara förstaföderska, när Maya kommer ut klipper jag navelsträngen och sveper in henne i en mjuk filt. Ser på henne och känner en varm kärlek sprida sig. Det är en känsla jag aldrig har upplevt förut. Den infann sig aldrig när min son föddes. Jag var en annan man då, en ung man, med stora problem..

Idag är jag en man. En som har varit med. En som lärt sig av sina misstag och tänker att varje dag är något fint och vackert..

Förlossningen strular. Maya är ute, men moderkakan sitter fast, det är turbulent i rummet. Personal. C gråter. Jag kan inget göra för plötsligt måste jag även ta hand om lilla Maya.
Så går larmet. Det blir en akut situation och C rullas iväg till operation.

.. och där sitter jag.. i ett förlossningsrum.. blod på golvet.. tystnaden och ensamheten är så påtaglig att man kan ta på den. Röra vid det som sker. Stunden allt vänder.

Jag ser på dig. Där är du ju, dig som jag pratat med så många gånger. Du känner igen min röst. Lullanlej.. pappas fina tjej.. jag älskar dej..

En sköterska kommer in med kaffe och ostmacka. En svensk flagga. Situationen är groteskt overklig, och då och då tänker jag att det var meningen att det var just jag som hamnade i den. Det var som änglarna visste att jag skulle hantera den.

Det blev special BB för oss. När jag och Maya kom upp till rummet ringde jag Alex och berättade att han fått en syster. Han kom upp till oss direkt, och där satt vi tre, mina barn och jag.

Oron gnagde. Ensamheten kändes oändlig. Vart var hon? Vi hade ju pratat om den här stunden, hur den skulle bli, den första kvällen med vårt barn..

Nu var hon inte där. Inte alls.

Jag sjöng för Maya. Jag berättade det jag berättat i 9 månader och hon var trygg. Älskad. Lyckorus.

Många timmar senare kommer C upp till rummet. Trött. Förlorat många liter blod. Orkar inget. Amningen funkar inte, hon funkar inte..

Jag ger Maya. Kämpar. Finns. Har lovat henne det. Hon har ju bara mig just nu.

När kvällen kom somnade C tidigt. Personalen sa att jag skulle lägga Maya i den där otäcka genomskinliga baljan. Jag vägrade. Hon somnade på mitt bröst och där sov hon hela natten. Vaggande händer. Mitt hjärta.

Där föddes en kärlek. Ett magiskt band mellan pappa och dotter..

/Uffe

Ma