Vad som sen sker är en dimmig mardröm.

C får någon form av förlossningspsykos och vägrar ta eller hålla Maya. Hon vill adoptera bort henne. Jag är förtvivlad i min lycka. Gör allt för att dom ska få någonslags anknytning, men det går inte.
Vi kommer hem från BB efter en vecka, C är totalt avsågad och apatisk. Är ofta iväg och hos kompisar istället för hemma.
Jag är ledsen och utmattad av att ta hand om Maya dygnet runt. Hon äter dåligt och jag kämpar. Verkligen kämpar med bebis och med mitt mående.

Lyckan som jag sett så mycket fram emot har gått i kras. Totalt. Som tusen splitter av ångest i kroppen.

C är alltmer borta från oss och när hon är hemma är hon arg eller apatisk. Bryr sig inte. Tiden gick, några veckor passerade förbi och samma sak, samma liv, samma ångest, samma kamp. Jag lägger all min energi på Maya. Åker ensam till BVC, är ensam hela tiden.

Det är den ensamheten som sliter sönder själen. När ens partner sitter bredvid men ändock är man ensammast i hela världen. När man ber och bönar om att försöka. Ge det en chans. Blicken tom och och i ögonen finns inget liv. Inget hopp. När hon ser på Maya är det en blick som får mina ögon att tåras och hjärtat slits sönder i hopplöshet.

En kväll så sa hon att hon skulle till en kompis. Sen kom hon inte hem mer.

Jag låg på golvet och vred mig i ångest. Jag skrek ut min sorg. Det hände att jag la Maya i sin spjälsäng och bara gick ut och gick. Inte länge, men ändå, behövde luften, behövde skrika, behövde friheten för några minuter..

Som ni förstår händer det mycket mer under den här tiden. Allt kan man inte berätta, allt går inte att berätta, allt kommer jag inte ihåg..

.. Att det var en av de allra värsta tiderna i mitt liv, ja. Att det ändå var en av de finaste tiderna i mitt liv, ja..

Vår kärlek blev stark. Hon var hos mig, min Maya. Hon sov på min mage, hon hängde på min arm, jag bäddade mysigt i soffan och där låg min underbara bebis och sov när jag såg på tv. Vi dansade om kvällarna för att hon skulle varva ner.
Redan då märktes att något var fel på henne. Vi dansade till Lundell och Van Morrison.

Vår favorit..

När vi la oss i soffan, hon på min mage lyssnade jag ofta på Metallica. Låtar som fick mig att sluta tänka och hon somnade gott till den stenhårda musiken. Kanske kände hon att jag blev lugn. Att mina tankar blev annorlunda..

.. För med tiden vände mina tankar. Jag slutade smsa och försöka ringa C, för hon svarade ändå inte. Jag skrev sms till henne men skickade messen till min mobil och när jag sedan läste dom förstod jag att inget kan få henne tillbaka. Att jag inget kan göra. Att jag kan inte, hur mycket jag än vill få henne tillbaka..

När Maya var tre månader blev hon sjuk, jag vaknade av att hon låg och krampade och var helt blå om läpparna..
.. och veckorna som kom efter det är en tid jag aldrig kommer glömma.. Jag vakade över henne dygnet runt på sjukhuset.. Hon svävade länge mellan liv och död..

Det var då jag insåg vilken styrka jag har och jag visste hur jag skulle använda den. Styrkan att kunna gråta. Kunna visa mitt innersta. Visa min nakna själ.

Att visa sin sårbarhet är mod.

Att lära sig vem man är något alla borde göra. Kanske helst män.

Har ni borstat smuts under mattan någon gång? Har ni något som ligger i en byrålåda och gömmer sig? Något ni borde ta hand om? Har ni någon vän ni borde ringa för att få saker ur världen? Men n gör det inte..

.. ju längre tiden tickar på så blir det allt svårare att ta hand om.. ens ånger får en att fly, att lägga bort det längst in i hjärnans mörka vrår..

Så tänker jag om C. För jag vet att den där förlossningspsykosen gick över och hon gick vidare med sitt liv.
Jag har varit arg. Jag har varit förtvivlat ledsen. Men vad hjälper det min Maya?

Jag har aldrig sagt ett ont ord om hennes mamma när Maya hört. Aldrig. Jag har berättat för henne vem mamma är. Hur hon är. Vad hon är bra på. Jag har berättat att mamma blev sjuk och fick flytta. Att hon är som Pippis pappa och bor långt bort på en ö i havet och kanske en dag blir hon frisk och kommer tillbaka..

Många ifrågasätter mig när jag säger att det är klart att dom då ska få träffa varandra. För vem är jag att ta ifrån Maya sin kärlek till sin mamma??

Vacker..

/Uffe