.. Livet gick vidare..

.. Sakta insåg jag att jag var ensam, eller att det bara var Maya och jag, det stora huset blev en börda, vår hund var stor och klumpig och behövde aktiveras, han gick inte att ha kvar.

Jag körde ändå häst ibland. Har en B-tränar licens och är alltså behörig att träna travhästar som jag själv står för och ett par av våra hästar var jag med på. En hette Merci Arriba. Den hade vi tillsammans med en polare som heter Pelle.
När jag skulle köra kom Pelle och hade Maya sin vagn. Merci, vi kallade honom Mercan, var en väldigt fin travare och sprang in en del pengar, men han var oxå helt galen ibland.

Jag selade på honom, Maya sov och Pelle vaggade barnvagnen. Kände hur Mercan var på tårna och jag tänkte tanken att jag nog inte skulle köra honom, men jag valde inte det..
Direkt när vi kom ner på travslingan kände jag hur han spände sig, trippade fram och när jag vände upp tog han tag i bettet och drog.

Allt gick rakt åt helvete. I en kurva åkte jag av, flög av sulkyn och slår i sidan, höften och känner hur det bränner av smärta i hela kroppen.

"Upp, Uffe, upp med dig", tänkte jag, men jag kunde inte röra min ben. Inte alls. Där låg jag i ett dike och kunde inget annat göra än att skrika på hjälp. En granne hörde mig och kom till undsättning, men smärtan i min kropp var för stark.

Ringde mamma och min syster och sa till dom att komma så fort som möjligt och sen blev det ambulansfärd till sjukhuset. Oro. Ångest. Tankar om att jag hade blivit förlamad. Förbannade mig själv för att inte lyssnat på min inre röst.

Röntgen. Sprickor i ländkotorna och avslagna spinalutskott. Känseln kom tillbaka, men smärtan bestod.

- Jaha, Ulf, du blir kvar här över natten, sa läkaren.

- Aldrig, sa jag, jag har en bebis att ta hand om..

Så fick värktabletter och skjuts hem efter ca fyra timmar på sjukan. Linkade in i mitt hem och möttes av en helt förtvivlad fröken filur.
Hon hade gråtit i fyra timmar, men i min famn tystnade hon.

De följande veckorna levde vi i soffan.. Hon var inte så gammal och krävde ju inte mer än mig. Jag såg till att allt fanns nära, blöjor, tvättlappar, fjärrkontrollen till teven, det enda jag behövde göra var egentligen bara att halta ut till köket för att värma vällingen..

Lovar att det var det allra värsta blåmärke jag haft, det började i armhålan och slutade vid knät. Hela sidan.

Minnen att minnas och idag kan jag le över de veckorna. Hur vi kom så nära varandra. Som vi låg i ett ombonat bo och myste..

Vi bodde kvar ett år i huset.. sen blev det ohållbart..

Då kom nästa kamp..

Fortsättning följer..

/Uffe