ADHD och vinterdepp

Vad gör man med att få en diagnos när man är över 50 bast? Vad är tankarna och vart leder känslorna. Jag har i många år vetat om att jag har något, att jag är speciell, och på ett sätt har jag klarat mig väldigt bra. Mina styrkor har varit, är, att jag är jag. Visst är jag slarvig och glömsk, men det är ju en del av mig.

Nu har jag ätit medicin i snart två veckor och känner inte igen mig själv. Idag har det varit väldigt jobbigt. 

Det har känts som någon har kapat min hjärna. Helt cool. Inte många känslor. inga bergochdalbanor. Utan mer som en promenad på en stig utan kringelikrokar. 

Vill jag det här? Vill jag förlora mig själv. Den jag alltid varit..

Förlorar jag mig själv, eller är det bara en resa jag måste göra för att hitta rätt igen? 

Jag har bestämt mig för att ge medicinen en chans tills nästa gång jag ska träffa sjuksköterskan. Då får vi se om mitt mående har blivit bättre.

För idag har det varit en jobbig dag på många sätt. 

Imorgon ska det bli en bättre. Jag ska göra allt för att sprida min glädje. Min trygghet och min kärlek till livet. 

Jag ska lyfta. 

Jag ska ge mina medmänniskor respekt och bekräftelse. 

Jag ska göra mitt bästa för att sprida positiv kärlek.

Det är en turbulent tid. Jag saknar. Jag känner mig ensam. Jag är längtansfull samtidigt som jag står trygg i mina beslut och i min person. 

Jag har skrivkramp. Jag har teckningsblackout, vilket jag känner sorg för, men jag vet att det en dag kommer tillbaka. 

Om några dagar fyller min lilla donna 12 år. 12 år. Wow. Vilken resa vi gjort. Kanske är det en story att berätta igen..

.. kanske är det en öppning till att börja skriva här på bloggen, få inspiration.. om de här tolv åren.. 

.. och så kom Maya..

.. som en stormvind rakt in i själ och hjärta.. 

Min skatt vid regnbågens slut..

Finns det en skatt vid båda ändar av regnbågen.. 

.. en gång trodde jag det, en gång trodde jag att jag funnit dom.. 

/Uffe