Pippi på rymmen snurrar på teven, Maya chillar vid paddan och jag sitter här i soffan med datorn i knät. Som så många gånger.

Konrad spelar såg och Pippi testar hans kalasklister. Annika är lite rädder och Tommy vet inte vad gårdfarihandlare är. Pruttelutter. Det är fredagkväll och vi trivs, ändå.

Jag har vid 53 års ålder äntligen fått diagnosen ADHD. Det behövdes inte någon lång utredning, för efter ett par timmar skrattade psykologen och sa:
- Tror inte jag träffat någon mer klockren än du..
Tack för det.
I många år har jag förstått att jag har det, för så rörigt det är i mitt huvud, hur slarvig jag har varit och är. Ni vet Bjarne..

Fredag har övergått till lördag, och den började inget bra alls. Faktiskt helt jävla värdelöst.

Igår började jag med medicin med förhoppningar att min kropp och hjärna kanske kan få lite lugn och ro (tänk om Bjarne försvinner? Det vore ju ganska sorgligt, han och jag har många historier att förtälja och på något sätt vill jag uppleva fler).
Det tar lite tid att ställa in medicinen men redan igår märkte jag en viss skillnad. Klarhet i hjärnan. Ganska lugn. Stannade upp lite och var kvar i känslan. Tänkte till. Var inte riktigt lika ondskefull i trafiken (skrivet med ett leende).
Hade däremot svårt att äta och lite svårt att somna.

Sedan blev det natten från helvetet. Maya har vaknat precis hela tiden. Vänt. Bytt blöja. Gett nässpray. Varje gång jag somnat in, så har hon ropat.
Kl 4 vaknade jag och då hade huvudvärken infunnit sig. Låg och vred och vände på mig, för att försöka somna om.. men icke sa Nicke..
Vid 5 gick jag upp. Bryggde kaffe. Satte mig ned i soffan med bultande panna och trött blick. Drack kaffe och tog medicinen.
Det tog inte lång tid förrens jag låg och skakade i soffan, huvudvärken blev värre, frossa och fruktansvärt illamående.
Maya bus vaknade och jag nästan kröp in till henne, sa åt henne att hon fick ligga kvar och se film för pappa mår inte bra.
Då.. en darrande underläpp.. rädd att pappa ska försvinna eller bli så sjuk att jag inte kan ta hnad om henne..
Så, jag tröstade, kramade och sen klädde av pyjamas och tog av blöja. Det räckte med lite lukt från blöjan för att det skulle vända sig i magen. Ändå luktade det absolut inget illa, det var ändock tillräckligt.
Spydde. Huvudet värkte lite till. Kroppen skakade.

- Maya, jag lovar att pappa blir bra snart, du får se lite film så lägger jag mig i 10 min..

- Ok, lova, pappa..

Efter tjugo minuter hade jag inte blivit speciellt bättre, men klokare, för aldrig mer ska jag ta medicinen på fastande mage..

Pannben och jävlar anamma. Fixa frukost var värre än femmilen i Holmenkollen, men precis som efter en femmil är det skönt när man är i mål och sakta återvänder till livet.

Assistans. Kl 10.
Americano på favorithaket. Min fåtölj är ledig. Undangömd, Ensam som mig står den där och väntar på mitt sällskap.
En timme av livet. En timme med gott kaffe och bara mina egna tankar.

Morsan har varit här idag. Som varje lördag då ungen är hemma. Fantastisk mamma och farmor. Så fin och snäll. Så omtänksam.  Så öm. Så kärleksfull.

Min mamma.

Hur har du mått idag då, Uffe?

Lärt dig något?

Jodå, jag har mått ganska ok. Lite underligt och uppspeedad, darrig och en del hjärtklappning. Jag har lärt mig att det är viktigt att tvinga sig att äta, så jag ska bli herr skalman.


Sova och äta. Ta hand om ungen och varannan helg njuta av mitt egna sällskap. För kärleken verkar bo långt borta..

Lördagstankar

/Uffe