I´m still here..

.. and I will always come back..

Funkislivet visar sig från sin bästa sida, eller den sanna sidan, den sidan alla barn utan någon funktionsnedsättning aldrig får uppleva. Det alla föräldrar som lever i ett alldeles vanligt liv inte kan förstå, ens veta att den existerar..

.. Alla tider vi blir kallade till..

11-12-14-18-20-21-24/2.. och så smyger det in en tid i början på mars. Däremellan fyller min unge 12 år.
Habilitering, tandläkare och hjälpmedel. Det är vårt schema de närmsta veckorna.

Tandläkaren avklarad och Maya var så duktig. Det är första gången på snart 12 år som hon tillåter att någon tittar i hennes mun och till och med får stoppa in en liten spegel. En fantastisk underbar tandläkare som hade bokat ett mysigt vilrum istället för ett sterilt undersökningsrum. Grymt och det var en stolt dotter och pappa som gick därifrån..

Imorgon är det mötesfritt men racerunningträning, men jag är ju farsa, och när Maya är hemma måste hon gå först. Både jag och hon får en del tid för egna aktiviteter några eftermiddagar och kvällar i veckan.
Jag tränar och hon leker med assistent. Varje kväll, varje natt är ändå våra. Alla nattningar. Inatt har jag varit uppe och vänt henne minst fem gånger. Bytt blöja. Pussat en len kind och sagt att "pappa älskar dig"..
Sen stoppat om henne och själv längtat till barndomen. Minnet av hur mamma stoppade om mig, fläktade med täcket, och gav mig trygghet, gav mig kärlek och kramar..

Minnen av ömhet.

Minnen från förr. Minnen av dig.

Lifvet går vidare, och eller fast, dagar och nätter är himmel och helvete är det ändock en vacker saga vi lever, min Maya och jag..

/Uffe