Om en vecka är jag arbetslös. Då ska jag inte komma tills skolan igen, gå i korridorerna, sätta mig bland eleverna och vara deras vuxna kompis..
Det är med en klump av sorg i hjärtat och en flisa av tårar att jag inte behövs längre, fast så är det inte riktigt. Sist in först ut.

Jag kommer gå därifrån på torsdag eftermiddag med rak rygg och stolt själ, för jag vet att jag gjort skillnad för varje elev, jag vet att jag skapat kontakt och bemött varje elev i klass 6A, 6B och 6C med respekt och med ett öppet sinneslag..

Många är dom som anförtrott mig sina hemligheter och innersta tankar. Några har jag varit tvungen att gå vidare med och göra orosanmälningar och sett till att de får samtal med professionell personal..

.. men många är stunderna när dom bara pratat.. Om livet.. Om att vara invandrare.. Om att vara tjej.. Om droger och kriminalitet..

.. Dom har kommit till mig och berättat om mobbning, om att det varit slagsmål, och ofta om att lärarna är orättvisa.
Det har jag sett med egna ögon och det gör mig ledsen in i varje nerv att lärare är så inskränkta och rädda för att möta barn med speciella behov. Det gör mig arg att de har en sådan inkompetens av att bemöta och lära dessa barn..

Ibland har tjejerna kommit fram och sagt att dom har så ont i magen och har mens, och att dom inte orkar vara kvar, men läraren lyssnar inte, eller så vågar dom inget säga till läraren..

.. då har jag sagt till dom att se mig in i ögonen och ställt frågan:

"Har du jätteont eller är du bara skoltrött?"

Dom har lärt sig att det inte funkar att ljuga för mig.. och vet att om dom är ärliga så är jag ärlig och sjysst..

Om dom säger att dom bara är skoltrötta brukar jag ta dom med på en promenad, eller gå in och sätta oss i sofforna i lilla personalrummet och chilla en stund. Snacka bort nån halvtimme av livet och den tråkiga jobbiga skoldagen.
Vi får inte ha elever sittandes i dom sofforna och jag har fått en och annan kommentar.. men, fuck you, tänker jag och gör det ändå..

Ibland har jag gått iväg med dom och köpt frukt och dricka, kanske en macka eller två, när dom berättar att dom inte ätit på hela dagen..

Nån gång, har jag tagit med dom på en tur med bilen. Ut i naturen eller till ett fint utsiktställe där man ser hela vår vackra stad..

Många har aldrig kommit utanför deras stadsdel utan lever där dag efter dag.. år efter år..

- Uffe, tror du SD vinner nästa val?? Med rädda ögon, med taggtrådstårar i själen..

- Jag tror inte dom vinner, men jag kan känna mig orolig att dom kommer få många röster och bli ett ännu starkare parti.. svarar jag med en klump och brännande ögon när jag ser deras skräck..

- Då får vi inte vara kvar i Sverige..

Fy för fan..

Då och då under dom här tre terminerna jag varit på Skäggetorp skola har jag låtit elever gå hem. Jag har sett tjejernas smärta och obehag när dom har mens och sagt till dom att gå hem, jag snackar med läraren.. oroa dig inte..

Jag har sett ledsna ögon, längtansfulla ögon, när elever är för trötta på skolan, Ibland av längtan efter en förälder dom inte sett på många år, en förälder som dom inte vet vart den är, eller om de någonsin kommer få en kram igen..

Jag har följt dem hem och sagt att jag hämtar dig imorgonbitti, eller jag väntar på dig i korridoren.. och kramat om dom, sagt att dom är bra och att det är ok att vara ledsen..
Jag har sagt att jag vill att dom kommer dagen efter, och att det ska bli kul att se dom igen.. Att jag tycker om dom..

Liksom hur svårt kan det vara att ge kärlek och omtanke??

Har tagit en och annan kamp för eleverna mot lärare. När jag på eget bevåg gett tillåtelse att gå hem.. men oftast lyssnar lärarna på mig. De yngre, de oerfarna tror jag inte ens skulle våga säga ifrån..

En del pondus har jag samlat på mig genom livet, och att ha civilkurage och mod är något jag är stolt över och en del av mig..

Jag fick hoppa in på en lektion en gång, läraren var en ung man med en fruktansvärd syn på hur man bemöter elever. Han blev argare och argare och klassen mer och mer i uppror.. Han skällde. Han var röd i huvet och han förlorade humöret.. Stod där framme vid katetern och skrek.. och klassen bara fortsatte vara i grupp affekt..

Samtidigt sitter jag och bara tittar. Går runt lite och gör ett försök att få de värsta att lugna sig..

Läraren skriker att dom ska gå ut. Eleverna vägrar. Mina försök till professionellt lågaffektivt  bemötande hjälper föga..

Då finns bara en utväg! Att bli arg. Eller att iaf höja rösten och när jag blir arg brukar de flesta tystna..

Så jag slog näven i bordet och röt till.. på deras språk..

"FÖR FAN, HÅLL KÄFTEN OCH SÄTT ER NER.. NU.. ELLER GÅ UT HÄRIFRÅN VARENDA EN AV ER.."

Knäpptyst. Man kunde höra en nål falla.. (till och jag med blev lite förvånad över den totala tystnaden som kom så ögonblickligen och hade lite svårt att inte le åt lärarens förvånade min)

Sen satte jag mig mitt i klassrummet på ett av bord och snackade med dom. Fick dom att förstå, och dom fick säga sitt..

Att bli arg är inget farligt, däremot skapar ilska bara ont blod om man inte efteråt reflekterar med barnen. Om varför man blev arg..

Så funkar det även i vänskap. I kärleksförhållande..

Kommunkation och förtroende. Trygg tillit.. respekt och kärlek..

Så..

Dock, och trots en del ångest och sorg över att sluta ser jag framtiden med nyfiken lust.. Har fått ett par försiktiga "erbjudande" om andra tjänster men har ingen aning än om det blir så..

.. jag tänker att jag ska göra det jag vill ett tag.. göra det jag inte kunnat göra när jag haft ett förhållande med en skola, med en tjänst under lång tid..

Som i  ett dåligt förhållande.. eller som i ett alldeles vanligt förhållande.. Man har alltid en dröm och längtan till något annat..

.. och då måste man passa på att uppfylla den längtan.. den drömmen när man får chansen..

För en vacker dag sitter man där igen och saknar något..

Annars då, Uffe?

Bloggen får lite på knäppen i dessa tider.. Lifvets krav är som en nötknäppare.. sakta sakta trycks man ihop och plötsligt brister allt..

.. ut i blom eller i tusen skärvor av sorg..

.. men jag mår bra.. Yes..

.. Trött? .. Yes..

.. Slentriant? Yes..

Men bland de mörka molnen lyser solen igenom och jag fångar det. Jag försöker fånga solstrålarna och tanken om ett lyckligt liv..

.. om en sommar att minnas..

Om att göra det jag älskar.. Om att fortsätta min kamp mot orättvisa och hjälpa de som lever i utanförskap..

Om att ta mig tid.. till de som behöver det..

.. och framförallt.. något jag i 53 år varit usel på så ska jag ge mig själv tid..

/Uffe