Som en rak höger från ingenstans. En man inte ens har en chans att ducka för. Ner för räkning och res dig innan 10.

Maya hade svårt att somna igår. Eller mer att hon somnade, vaknade, somnade och vaknade. Lite rastlöst och otryggt. Men såklart. Någonstans ska inte en 12åring behöva åka till ett boende som mest liknar ett sjukhus, men är lite mer ombonat, dock inte mycket mer än så. Hon skulle inte behöva ha ny personal runt sig, sommarvikarier som kastas in i en stressad verksamhet och ingen varken hinner eller kanske inte ens vet om att det finns en genomförarplan att läsa. Där står allt om Maya. Om hur hon är, fast det är ju ganska enkelt för denna lilla donna är ta mig tusan alltid glad, men igår var det mer en ledsen uppsyn.
Där kan man även läsa allt annat som är viktigt för Maya. Att hon behöver sitta bra och vara ordentligt fastspänd för att göra detta. Om hon inte spänns fast så blir det jättejobbigt för henne att sitta och kroppen blir trött. Om kroppen är trött och man hela tiden får lägga sin koncentration att hålla balans då blir även hjärnan trött.
Barn med CP, och även vuxna med CP blir lätt hjärntrötta, precis som många andra med olika funktionsnedsättningar. Alla intryck som kommer till en. Som på kortis. Andra barn som är omkring, en del som låter mycket. Är ledsna eller helt enkelt har ljud för sig. All personal.

Det är inte samma miljö som hemma hos oss. Är är det lugnt och skönt. Ibland kör vi stenhård musik, eller ganska ofta. Vi blandar Astrid Lindgren med Slayer och en och annan Metallica låt.
Men i vårt hem är det tryggt och vi försöker så gott vi kan fylla hemmet med kärlek och omtanke. En trygg plats att vara på..

John Blund kom runt halv 11, 22.30. Då har jag inte mycket kvar av energi och lust, och när man fick en skymt av nattens frihet förra veckan blir man van att få vara sig själv. Natten är min, and I love it.,.

Jag gick och la mig, såg på Engelska antikrundan, som ganska snart vaggar in mig i drömmarnas land. Där allt och inget kan hända..
Runt 01 vaknade hon och behövdes vändas. Som i dimmig overklighet går jag upp och trillar tillbaka in i sängen igen. Försöker hitta tillbaka dit jag var. I sömnen.

Men sen sov hon till 04, då hörde jag hennes försiktiga rop i barnlarmet, och jag ropade till henne..

- Pappa kommer snart, jag måste bara få vakna till..

Det tar en minut och så hör jag henne igen, och tänker, "Om allt vore som det borde vara hade hon kommit upp till mig, då hade hon kunnat komma in till mig och berätta, hon skulle kunna lägga sig hos mig och vi skulle kunna chilla och somna om. Om allt vore som det borde hade hon kunnat sätta sig vid paddan, eller bre sig en macka och fixa ett glas o 'boy.. Denna gudadryck för både stora som små..
Om allt vore som det borde!"

Om inte CP fanns.

Så klockan fyra stod jag och bytte blöja. Pratade så lite som möjligt. Bäddade om henne det allra bästa och mysigaste jag kunde och sa..

- Vi sover en stund till..

En stund blev ganska exakt 45 minuter. Liksom vad är 45 minuter när sängen är som allra skönast?

Då orkade jag inte kämpa mer utan med möda klev jag upp. Myste till ungen och sa att hon kunde snooza en stund för jag ska fixa kaffe och pyssla i köket en stund.

Då somnar hon, den lilla argbiggan, då blir hon trygg, då hon hör mig stöka runt. Då hon vet att jag inte sover och att jag hör varje andetag hon tar.

Min skrutt.

Så har hon mens. Vilket hon är strålande glad att ha, men hon blir mer känslig och hugger för det minsta, i alla fall mot mig..

Ni vet, den man älskar är man trygg att skälla på..

Imorgonbitti ska vi till ögonmottagningen för synkontroll och Maya är ju