Samtal

Jag mötte dig en sommardag. Den var som en vanlig sommar. En svensk sommar som många har så kärt att säga. Alltså en ganska regnig dag. 

Jag tänker att det i alla fall är sommar. Regnig som solig. Sen har vi alla våra föreställningar och förväntningar på sommaren. Sol och bad. Ljumma sommarnätter med bubblande Prosecco . Jo, jag saknar oxå värme och soliga dagar. Kvällar jag kan sitta på min balkong utan min sköna ulltröja. Utan ett par tunna raggsockor. Yes, ligger gärna där med viftande tår och inande mygg..

.. men det är sommar..

Du var inte trygg sa du. Längtande efter något du inte visste vad det var. Det kan bli så om man för länge söker och letar. Om man för länge stannar i livet där ekorrhjulet rullar på utan att man märker det.

Vanans makt. Tryggheten och vetskapen av det man har är större än modet att lämna och ge sig in i det okända.

Det är nästan som att vara i missbruk. 

Jag vet känslan av att lämna alla mina vänner, de som betydde något, de som tyckte om mig, en del jag vuxit upp med. Där var jag någon, omtyckt och trygg trots att det var drogen och pengarna som styrde. Trots att man gjorde vad som helst, även att lura någon man tyckte om för att få drogen eller pengarna till den..

- Du, åren går, sa jag..

Vad gör samtalet med oss människor? Vad gör det när vi öppnar upp oss och ärligt naket berättar vem vi är? 

Samtalet är det viktigaste i ett förhållande. Med vän och partner. Olika kärleksförhållande. Jag har saknat samtalet, eller jag saknar samtal..

.. det där samtalet som får mig att tänka. Som får mig att vända och och värdera mina egna tankar och känslor. Det där som ger ett eko tillbaka. Orden som får tomrummet att fyllas, kanske de tomrum man inte ens visste att man hade.

Grottorna där demonerna bor.. 

- Jag vet, sa du, men det är så mycket gemensamt.. 

Ja, modet att finna nya stigar handlar ofta om att offra det man har. Förlora både en vän och kära saker..

Vännen hittar man alltid igen, om man vill, och saken är förgänglig och i minnet kommer den finnas..

- Ja, sa jag, men vem säger att det gemensamma inte kan finnas kvar?

Likt att stå på toppen av ett berg, där du ser allt vackert framför dig, men kan ändå inte ta på det, inte njuta, inte känna och inte få smekningen på kinden. Den du saknat. Den du vill ha. 

- Men, sa du, det kommer bli bråk.. hur ska det då gå?

Om viljorna går åt olika håll. På skilda stigar och kedjan brustit. Då kan vi halta fram i en dimmig längtan och göra narr av oss själva genom att ge utan att få. Genom att längta och inte älska..

- Jag tror man finner tillbaka, om man välvilligt vill, om man är ödmjuk och lyhörd. Du känner ju, sa jag..

Kan man få allt det man vill, eller måste en del faktiskt gå till spillo? Är jag i sånt behov av det jag inte får, eller är det något annat som skaver i min själ?

Sikten skyms ibland, och fokus blir det som någon annan har.. Det synliga. 

- Efter bråk kan man bli sams, sa jag, och allt det fina gemensamma kan bli ännu finare..

Tysta tankar. Själen som tiger. Man går där och saknar. Hur många är nöjda? Hur många ser ut över världen och tänker: 

"Så där som han har det vill jag ha".. 

Tänk att slippa fru och ungjäklar, tänk att ha det så kravlöst skönt.. som han..

Här sitter jag, ensam, strumporna ligger på golvet och ingen säger åt mig att ta upp dom, disken växer i köket och imorgon har jag tvättstugan. Den som ekar så tomt. Precis som mitt hjärta. 

Jag har alla mina vänner. Ses på krogen. Skrålar till en taskig trubadur på onsdagskvällar, men sen går jag den tunga vägen hem.. till ekot av ingenting..

Somnar och längtar efter dig. Vart du nu finns..

Hur ofta har jag inte tänkt så? Att jag längtat mig bort från där jag är..

Jag gör inte det längre.. 

Jag är nöjd. Saknad är inte samma som längtan..

Det beror mer på vad man gör med sin längtan.

/Uffe