Hemma igen, min fina dotter, och jag har bestämt mig för att lägga mer tid, vara mer närvarande och en pappa som förstår att hon börjar bli en ganska stor donna.

En tjej med andra behov än det som varit.

Hon är dock väldigt rutinmässig och svår att få att göra nya saker. Det här har jag, psykolog och kurator samtalat om många gånger och jag har velat att Maya ska göra en AST utredning (autismsspektrumtillstånd), men efter Mayas senaste psykologundersökning så anser psykologen på hab att hon inte är inom det spektrat. Jag har tillit den psykologen på hab, som jag anser är mycket kompetent och lyhörd inför mina funderingar.

Maya fick diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Det har jag förstått länge, men dock så låg hon på gränsen, hårfint, till att inte få den diagnosen.
Jag är glad att hon fick den. Nu vet jag att hon kommer få den hjälp hon behöver när hon börjar högstadiet.

Högstadiet?? Vart tog tiden vägen?

Det var ju inte längesen hon var min lilla bebis, hon som förändrade mitt liv.. En kärleksklimp, hon fick all den energi som fanns inom mig att blomma. All den inneboende kärlek som bubblat och grott inom mig så många år..

Jag har nuddat det förut, att mitt liv blev inte alls som jag hade önskat. Alla år i missbruk och kriminalitet var något jag inte alls ville. 

Men när stegen in i den världen väl är tagna är det lätt att de fortsätter allt djupare. Man förlorar sig själv och rädslan för verklighetens vardag med arbete, ansvar och krav, Enkelheten. Den man känner och där man är någon tar över makten att förändra.

Precis som det gör för någon som arbetat på samma arbetsplats i många år, eller som har ett långt förhållande..

.. där man ändå längtar sig bort till något annat..

Vad är det som gör att människor stannar kvar i en tillvaro de inte trivs i? Där de blir mentalt efter för att livet går i samma trapp, upp och ner, dag efter dag. Åren tickar och en dag inser man att allt är försent.

Då är drömmarna om intet. Den brand som brann är släckt och endast ruiner kvar. 

Det är nog därför jag tycker så mycket om att finnas för andra, de som är kvar i sorgens land, för att med lätt hand hjälpa dom på andra stigar, så frö i deras själar och sedan vårda och vattna tills man ser den första blomman..

Känslan att träffa någon på stan som säger tack för att du fanns Uffe när jag hade som svårast. Eller få ett sms där någon berättar att dom lyckats med sin utbildning och nu har fått jobb. Eller som för ett tag sedan, då hörde en kille av sig som jag för många för många år sedan arbetade med när han gick i skolan. En riktig stökunge, det kröp i hans kropp och hans diagnoser gjorde det nästan omöjligt för honom att vara på en vanlig skola. 

Då tänker jag att jag måste arbeta med det som finns, det som är bra och funkar. 

- Uffe, jag vill bara säga tack för allt du gjorde för mig i skolan, jag kommer aldrig glömma dig. Jag är idag rörmokare och har fru och barn och mitt liv fungerar. Jag är lycklig. 

Sedan finner man alltid de som är för svårt inne i diagnos eller missbruk. De som man måste leda till att få mer vård, mer omsorg. Ett boende där de blir trygga. 

Missbrukare är det allra svåraste rent själsligt, för där måste man ibland ta beslut som är tuffa och inte alls gynnar människan just då. Konsekvensetik. 

Mitt beslut idag kommer rädda dig om några år. Så du får vara arg på mig, det är helt ok att du skäller och ber mig dra åt helvete, du får säga att du aldrig mer vill varken se eller prata med mig..

För i hjärtat vet jag att du en dag kommer tacka mig.,.

Det är till och med så, att då och då möter jag människor som jag måste ge upp. De är så långt ifrån en vilja att förändras så det är ingen idé att lägga tid, slösa energi och resurser på. Det enda jag kan göra är att anmäla till soc, göra orosanmälan för att 

Hemskt? 

Ja, det är fruktansvärt, men i vissa få fall är det en nödvändighet. Det handlar inte om att släppa utan att finnas kvar den dagen ett uns av vilja finns..

.. för om livet inte får konsekvenser kommer man trilla på i samma bana. Springa fortare och fortare i ekorrhjulet av vana, rutin och känslan att allt är bra..

.. Om missbruket inte får konsekvenser tar man sig aldrig därifrån.. 

Hur vi har det, Maya&jag? 

Vi har det underbart fint. Lever som om inte CP fanns. Skrattar och gråter. Blandar kärlek med några delar av allt annat. Bråkar ibland men vi lägger oss alltid som vänner. Vi somnar trygga. Jag skulle aldrig tillåta att hon somnade ledsen..

.. och vilsen..

Det har jag gjort alldeles för många gånger. Jag vet hur det känns. Den tomheten vill jag att ingen ska behöva få känna..

Så, lev era liv. Lev ingen annans. Det är att som att tro att sten flyter..

/Uffe

.. och om mitt beslut leder till död, eller fängelse, så kan jag ändå inte skylla på mig själv..