Sommaren kidnappade min själ

 Jag brast i allt. Det var som att jag gav upp och allt jag ville var att krypa in i en grotta och leva där för alltid. Inreda den med madrasser och mjuka täcken som gömde och värmde min kropp. Där ville jag sova, blunda och få ge mig själv den tiden som inte funnits. 

Som Ronja och Birk. Skillnaden att jag ville vara ensam och inte vara någon alls till lags, bara mig själv. Sorgen åt upp mig. Tröttheten förlamade sinnet. Rädslan för den okända osynliga smittan som kan förändra livets gång på ett ögonblick. Likt en demom som inte syns, men som omärkligt sätter sig fast och äter upp ditt liv.

Jag flydde från livet. Jag flydde från att vara synlig och inbjudande. Jag la mig platt och skrek att jag inte vill mer, det enda jag vill är att ha mitt liv tillbaka..

Det var sommar. Den är slut nu och mörkret föds. Dofterna dör och de nakna träden lyser av ångest och minnen från värme och sol. Långt bort är fjärilens dans över ängar fulla av liv, där jag sprang en gång, barfotad och lycklig. Då livet var enkelt. Då tiden tickade fort samtidigt som den stod alldeles still. 

Likt en första kyss. 

Någon låste buren och kastade bort nyckeln och utan min tillåtelse fortsatte sommaren sin framfart. Trots att jag skrek att du måste stanna hos mig, så fortsatte du och plötsligt var du borta. Så långt borta och aldrig kommer du igen. 

Som känslan att vara kär.

Livet förlamade mig och jag ville ingenting, trots det var jag som nu en lycklig man. En trygg man. En man som levt sitt liv och funnit sig en hamn att ankra i. 

Långt ifrån stormiga hav. Långt ifrån det otrygga. Sökandet efter bekräftelsen att jag faktiskt är bra. 

Känslan att vara älskad.

Om natten kommer den, ångesten, oron, kärleken, längtan, tårarna som sorgen skapar. Den förbjudna sorgen över att du blev den du är. Trots min innerliga kärlek. Trots min brinnande lust. Många gånger är det då jag somnat med tårar och saknaden av närheten omfamnad av dig, din mjuka kropp, närvaron och känslan.

Som att vara barn igen.

Sommarens ljusa nätter bleknade och mörkret la sig, och jag tänkte.. "Du måste, du måste finnas, det finns dom som saknar dig, som behöver dig, som behöver dina ord och tankar om livets förgänglighet. Om du inte vill måste du ändå göra ett avslut. Gör slut. Du har ju ändå funnits så länge. 

Tvånget i måste. 

Som att låsa in mig i en bur. 

Kasta nyckeln och glöm allt. Du kan ändå inget. Vantrivsel i vardagens gråhet. Dystra mornar. Gråa dagar. Svarta nätter. 

Ändå, porlar skrattet i vårat liv. I vår lilla familj. Ändå fylls jag av en stolthet ingen annan kan känna. Jag har gjort den här resan alldeles ensam, kämpat dygn efter dygn. 

Så, min lycka är jag säker på. Den har jag funnit och den har jag förtäljt om. Jag har skrivit rad efter rad om tankar, känslor, tårar och skratt.

Jag tänkte, "Varför ska jag visa min sårbarhet? Varför ska jag blotta mitt inre och visa de djupaste såren? Ärren från jag var barn, då min far stal allt jag ville ha, det får mig så sorgsen, att bli bestulen på barndomens ystra lek, den kravlösa tiden"

Varför?

All lust försvann. energin till att skapa. Teckna. Skriva. Min älskade lust. Förlåt. 

Efter alla år, där jag gett min dotter mitt liv, min tid, min kärlek. Då jag varit hennes röst, hennes ben, hennes armar. Då jag har matat henne, skött om och låtit henne vila i min famn. Med starka armar skyddat, men samtidigt släppt taget och sett henne växa. Från bebisens skyldiga sårbarhet, till en tonåring med självförtroende och tillit. 

Allt uppbyggt med kärlek. 

Som livet borde vara. Hos mig, Hos dig. I världens alla hörn. 

Jag trivdes inte. På jobbet. I vardagen. Med livet. Kände mig ledsen och tomheten ekade. Jag ville bli kär igen. 

I dig, livet. I dig. Vart du nu än är.

Jag gav upp. 

Mitt liv kommer sakta tillbaka. Känslan är så. Det är så. En gnagande oro lever alltid inom mig, men jag tar hjälp och att jag nu tar medicin för min ADHD betyder mycket. Jag har blivit en annan, fast jag är precis den samma. 

En dag ringde telefonen och en kvinna frågade om jag ville börja jobba hos dom. Med sådant jag kan. Med människor i utanförskap. Min brand började åter brinna. Hon sa att jobbet är ditt och du gör som du vill. Sköt dig själv. Sköt dina klienter och dina veckor. Jag vet att du kan det här Uffe, jag vet att du är duktig, jag litar på dig. 

Inom mig kände jag hur livet grodde igen och jag gick ut i solen och lät värmen omfamna mig. Ensamheten var underbar igen. 

Jag låste alla dörrar till skolan och slängde nyckeln. Dit är porten för alltid igenbommad. Jag ser er aldrig mer. 

Hur tufft det än är där ute, på gatornas karga hårdhet, hur tufft det än är att se människor lida, att höra de sorgsna rösternas sång. Att bära deras ledsna liv på sina axlar, så är det mitt liv och jag älskar det, för jag gör förändring. Jag behövs.

Istället för att visa mig för er, istället för att skriva och teckna, och berätta, valde jag att lägga tiden på mig själv och göra det som min dotter stal från mig. 

Det hennes mamma tog bort, hur hon slet bort allt som jag ville, mina drömmar och mål. Men jag tog det, jag lovade och svor att finnas. Att faktiskt blunda för hur tiden rusade fram bredvid mig medan jag satt hos dig. Natt efter natt.

Jag längtade efter att bli kär igen. Jag blev kär, men insåg att mitt liv och min tid var det jag behövde som mest. Jag gav det till mig själv och känslan att det är rätt val ligger tryggt. Dock med svall av osäker framtid. Kommer det vara så, att jag aldrig kommer kunna bli kär igen. Är det meningen att det ska bli så, att jag lever i min ensamhet, bland det jag älskar mest?

För visst vaknar jag om natten och saknar din famn. Din närhet. Din doft. Din kvinnlighet. Min lust. Min tillfredställelse. Att ge dig av mig. 

Min manlighet. 

Jag ber er om förlåt, jag ber om förståelse och insikt, jag ber er om att förstå.. Det var aldrig min mening att plötsligt bara försvinna och fly från er. Det var livet som kom emellan. 

Plötsligt funkar allt. Assistansen. Kortis. Och jag känner friheten nafsa, smaken av liv. 

Aldrig har jag varit och fiskat så mycket som i år. Varje helg. Ibland både lördag och söndag, och jag känner hur jag lever, hur jag älskar..

Sommaren tynar bort. Hösten är här. Länge leve hösten. Länge leve mitt mod att göra det jag vill. Länge leve att jag väljer kärleken till vår tid. 

Förlåt. Jag tänker på dig. Sommarens ljuva tid. 

Dig längtar jag efter, det är du som ska fylla upp mitt tomrum. Det är du. 

Som den första kyssen. 

Likt en smekning som läker alla sår. 

Det är jag som styr igen. Vi får se vart vägen leder. 

Jag ber om förlåt. Jag borde ha förmedlat att lusten försvann. 

Tänker stanna upp, sluta leta och tänka att du ju egentligen finns. Jag behöver inte leta, det enda är att du är långt bort och jag är här. 

Trygg. Lycklig. Trots allt.

/Uffe