Vi har en ny vän i vår familj. Badankan. 

En lördag för ett gäng veckor sedan kände jag mig down, livet var liksom inget roligt och jag visste inte vilken väg jag skulle ta. 

Stod där i ett vägkors som så många gånger förr, men hur jag än vände mig kändes ingen väg riktigt rätt. 

Nån timme kvar innan jag skulle vara hemma så åkte jag och handlade, parkerade och satte på mig lurarna. Nästan alltid när jag handlar har jag hög musik i öronen, hårt och brutalt, för att skärma av mig från alla människor runt mig. 

Jag kan vara väldigt osocial, ensamvarg och bohem. Musiken muntrade upp mig. Tankarna skingrades och jag tänkte att det blir som det blir..

När jag kom tillbaka till bilen så låg det en liten badanka precis utanför förardörren. Söt, fin och befriande. 

Jag har ju under alla år jag arbetat i skolan sagt till eleverna att "Om livet känns trist och svårt, om en lektion är lång och tråkig, eller om du känner dig ensam och ledsen, tänk då på en badanka"

Dom har tittat lustigt på mig, men många har sedan kommit och tackat, för det har funkat.. Det är till och med så att en elev som jag arbetade med för några år sen hörde av sig för nån vecka sen och berättade att han fortfarande tänkte på en badanka när han var ledsen.. 

Badankor är bra för alla.

Badankan är med överallt. Här på fiske. 

Visst blir man lite glad.

Då och då får jag tanken att Maya kommer ha många knasiga minnen från sin pappa. Jag är liksom inte som alla andra för det händer alltid nåt galet. Helt utan att tänka mig för lever jag livet och hamnar i tokiga situationer och händelser..

Har lite otur. Ni vet, Bjarne, den drummeln.. 

Maya vaknar flera gånger per natt. Det är ett faktum och inte mycket att göra åt. Ingen annan än jag kan gå upp och hjälpa henne. Allra oftast är det att hon ligger knasigt, det vet ni redan, ibland har hon kastat av sig täcket, eller har en elak snorkråka som måste bort, det kan vara benen som gör ont och måste stretchas ut och masseras, vissa nätter behöver jag byta blöja.. Yes, jag är trött på det, yes jag är trött, ganska sliten både i hjärta och själ. Hjärnan på strejk. Tom apati. Men..

Vi älskar ju.. 

Livet och försöker ha skrattet och glädjen nära oss. Jag har min tacksamhet att falla tillbaka på, tacksam för att jag lever, att jag har det bra och slipper gatans hårda gråa betong, knarkets misär och kriminalitet..

I mitt djup innerlig ömhet för mina barn, min dotter, min son.. 

Stolt att jag är den jag är. Jag står ensam, och jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte gå in i en vägg, jag kommer inte göra det. 

Visst faller jag. Visst måste jag ta tuffa sorgliga beslut för att hänga mig kvar i livet, för att jag inte ska falla helt. För att jag måste undvika betongväggen. För det är den som är farlig. 

Dom andra går jag rakt igenom. Vissa lite svårare än andra. 

Hennes livsglädje..

.. och kanske har den lite med att hon levt med mig, vuxit upp hos mig, för att jag inte är som andra..

Vaknade runt ett-tiden inatt. Maya ropade. Drar mig upp och hasar mig in i hennes rum, tar tre steg in i rummet och då slår jag i tårarna i något. Mayas lift. Bjarne har av någon korkad anledning flyttat på den så den står inte som den brukar.

Det gör ont så in åta helvete.. Ni vet, sådär så det osar av svordomar och man vill helst bara lägga sig ner och skrika rakt ut. Kroppen börjar svettas och det känns som man ska kräkas rakt ut..

Liksom..

.. Ofta är det så att lilla fröken Bus inte är vaken när hon behöver hjälp, eller hon är inte klarvaken om hon inte har jätteont i sina ben eller om kråkan är alldeles för besvärlig, men en vanlig vändning gör jag i sömnnen, både hennes och min.. 

Det händer att jag blir smått irriterad på att hon ska få sova fast hon väcker mig, då pussar jag på henne och säger att hon måste vakna, för om jag ska vara vaken får du oxå vara det. Då ler hon. Hon ler så ofta. Hon ger oss kärlek och respekt..

.. Maya vaknade till ordentligt, för det small till när foten for rakt in i liften, och en styck pappa var inte direkt ljudlös. 

- Jävla lift. Aj..

Ett tyst fnitter från sängen..

- Skrattar du? 

Smärtan sprider sig i kroppen, men situationen, jag med svullen tå och en unge som ligger och gapskrattar åt sin pappa. Mitt i natten. Långt från verkligheten. 

Fiske idag. Flugfiske. Öringfiske. Som den bästa drog som finns. Jag trivs där vid havet. Med magiskt ljus och vågor som slår.

Fiskar tills mörkret lägger sig. Samma tomhet när jag plockar isär och packar in sakerna och far hemåt. Då längtar jag redan tillbaka. Funderar på att åka imorgon igen. Till min ensamhet där tankar inte finns.

Men.. 

På vägen hem känner jag hur jag längtar till min filur, hur jag längtar hem till en mysig kväll. Hon vid sin padda och jag pysslande runt, eller sittandes här vid datorn..

Går igenom dagens händelser med Amanda, assistent, när jag väl är hemma. Ingen avvikelse från det vanliga. Skickar iväg henne innan hennes pass är slut, för jag vill vara ensam med Maya. Ensamma utan någon annan här..

Så ska Bjarne klä av sig alla fiskekläder, står här i bara undertröja, kalsonger och ett par raggsockor och frågar Maya:

- Tror du jag klarar att sparka av mig sockan så den hamnar i fåtöljen? 

Hon tittar på mig som jag vore tokig, men är ju relativt van med farsans upptåg.. 

Livet vore ju så tråkigt annars, om man alltid tog av sig sina strumpor på samma sätt!

Hon skakar på huvudet. - Nej farsan, jag tror inte du klarar det..

Jag står mitt i vardagsrummet, drar ner höger socka litegrann med vänsterfot.. Sen balanserar jag på höger ben och måttar.. 

Sparkar till och tjooong flyger sockan iväg, men samtidigt hoppar mitt knä ur led..

Det gör så ibland, av minsta grej. Det är inte knät som hoppar ur led utan hela knät kommer fel, på något sätt, skitsamma för ont gör det. Värre än en tå olycka mitt i natten. 

Hon är van. Samma sak hände för ett par veckor sen. Även då när jag kommit hem från fiske, men då sparkade jag till en stenkula som låg mitt på köksgolvet:

- Maya, ska det ligga stenkulor på köksgolvet?? Lättirriterad drar jag till kulan och knät hoppar. Gud straffar. 

Det gör ont. Maya blir lite rädd, för om jag inte kan dra knät tillrätta fixar jag inte att bära henne.. och svetten lackar verkligen från pannan.. 

Men, I `m ironman..

Har kommit på ett sätt att dra det tillrätta och det funkade även idag. Satte mig sen hos henne och förklarade att jag skadade mig i knät för många år sen. Att ett korsband hade gått sönder. 

Då gapskrattade hon. Korsband lät kul.

Vi har haft en så fin och mysig kväll. Knaprat chips och delat en Colaburk.. Köper två såna där små chipspåsar,  40 g, perfekt till både henne och mig. 

Nu ska hon bums i säng och jag ska sätta mig i fiskerummet och binda några flugor..

Förresten, jag lyckades inte sparka sockan så den hamnade i fåtöljen. Den hamnade i bokhyllan.

/Uffe