När ensamheten kryper intill..

 Den kan vara otäck, ensamheten, att vara själv, utan någon annan, tystheten omsluter en, och programmen på teve skapar endast ångest och fyller ensamheten ännu mer..

Så var det att komma hem i torsdags. Då fröken bus åkt till kortis och när jag klev in i vårat enkla hem var det ingen som skrattade, ingen som ropade och ville mig något, utan alldeles tyst och stilla.. 

Jag längtar efter den. Stunden då allt lägger sig och jag kan andas och inte vara på min vakt, vara alert och på språng. Hela tiden redo att hjälpa Maya. 

Svara på ordlösa frågor..

Men, ändå.. 

Första natten är orolig, vanan att gå upp gör att jag sover inte, ibland hör jag henne i babylarmet och rusar upp. Inser att det var i sömnen, men så verkligt. Som hon var här. 

Då kommer tanken om hon vaknade på kortis och ropade. Om hon vaknar om natten och saknar sin pappa. Mig..

Kanske.. 

Jag saknar ju henne. Hela jag. Som dig.

Fredag. Morgonen. En kopp Mollbergs i lugn och ro. Då njuter jag, trots den där sega tröttheten som verkar ha grott inom mig och är svår att utrota..

Men kravlösheten är fantastisk. Bara jag. Ingen annan. Förutom i tanken. I hjärtat. I själen. För alltid.

Vem kan gå på stigen utan minnen? Vända sig om och se hur fint allt var. Se skuggorna i dalarna och demonerna som gömmer sig i mörkret. Dom från förr..

Igår. Kvällen. Då small det inom mig och apatin kom. Ångesten. Sorgen. Saknaden och längtan förpackad i en ask. 

Tänkte. Ska det vara så här?

Vad var det kuratorn sa? Att låt det vara som det är och var nöjd. Det blir som det blir och om du blir sittandes apatisk och blank i blicken. Låt det vara så..

Fuck this shit.. Som ungen och jag brukar säga när vardagens tristess springer omkring i ett ekorrhjul. Fuck this shit när Trump står och ljuger, eller när Putin visar musklerna och man anar för ett ögonblick vem som egentligen är farligast.

Fuck this shit. Drog på Uggla och tänkte..

En sak i taget. Min kära vän. Ta hand om dig nu, ingen annan. Bara du. Tillåt dig att finnas. 

Så blev det och framåt 22-tiden kröp jag ner i sängens skönhet. Såg film och slumrade. Drömde natten lång. Jobbiga stressiga drömmar. Där jag aldrig kom fram och jag var hela tiden försenad. Som en tickande bomb. Gick upp mitt i natten och funderade på att inte somna om. För vakenheten var minde stressig och kravfylld än drömmen. 

Den som sprack. Gud, vad jag vill att tiden spolades tillbaka.. Så sömnen var sådär magisk och vacker..

Jobbat hela dagen. Inte alls optimalt, men ganska bra med tillskott i kassan,. Jag är alldeles för generös för mitt eget bästa. Men..

Ingen ska behöva gå sorgsen och med tår i ögat..

Ingen ska gå hungrig. 

Älska medan du kan. Sen är allt över och du vet inte hur länge mörkret omsluter dig. 

Ikväll har det varit apatisk melankoli med inslag av lycka och glädje. Jag njuter av min ensamhet. Den är så fri. 

Jag saknar närheten av någon annan. En kram. En kyss i natten.

Här och nu. Vetskapen att Maya älskar och har det bra på sitt kortis. Smsade förut och frågade om hon ville komma hem och hjälpa mig städa. 

- VA?? Är du dum på riktigt.. 

Jag älskar dig oxå..

Sa jag. 

Inramat. Strukturerat kaos.

Kärleksfull och öm.. 

Nu låter jag denna lördag gå mot sitt slut, och besluten landar och jag vet att min längtan är rätt..

/(Uffe