Sovmorgon och en punka..

 Tidig morgon. Hör hur Maya ropar på mig, hon behöver hjälp, men jag är så trött, så innerligt trött, orkeslös, och sömnen vill inte lämna mig. Jag vill ligga kvar under det mjuka täcket. Känna lakanets lenhet mot min kropp, känna hur värmen omsluter mig och bara blunda. Sova. Slumra och drömma, om sovmorgonen utan krav. Varför kan jag inte ha den när hon är på kortis, tänker jag? Varför känner jag inte samma sak när jag vaknar alldeles själv i lägenheten?

När jag väl har chansen? Så är det, varenda morgon, lika trött, lika längtansfull, samma känsla och tanke:

"Nästa gång, nästa gång hon är på kortis ska jag sova.."

Sen kommer den där morgonen, då hon inte ropar på mig, pockar på min uppmärksamhet för att hon behöver min hjälp. Mitt stöd. Mitt liv. 

För utan den är hon hjälplös. 

Då, när jag vaknar och ljuset bryter in genom persiennen. Då spritter det i kroppen och jag vill inte missa en sekund av dagen. Vill göra. Uppleva. Vara. 

Tänker:

"Jag borde sova, men sängen är inte lika skön en lördag som den brukar vara klockan 05.00 en tisdag"..

Igår kväll kom kylan. Bjarne var ute och körde, ärenden, inne i stan för att fixa nya brillor till ungen. Hon har ju dom till sin peklampa, men de gamla har gått sönder och nu behövs nya. Lånar hem två stycken och dom som hon gillar mest, sitter även bäst och är, shit, billigast..

Lätt stressad parkerar jag vid affären. Där jag inte brukar parkera. Om 50 minuter måste jag vara hemma. Svänger upp och känner hur jag tar en trottoarkant alldeles för hårt. En otäck känsla sprider sig i kroppen. Den följer mig som en skugga när jag handlar. 

40 minuter kvar tills assistenten slutar och jag vet att hon har en buss att passa för att komma hem till sitt lilla hus på landet. Nästa buss går typ runt 23, och jag vill inte ha henne hängandes i mitt hem hela kvällen. 

Det är tillräckligt att ändå så ofta ha någon, egentligen, främmande människa här..

Åker iväg, och känner direkt att något är fel. Det dunkar. Känns som jag kör ett lok på knagglig räls. Fan..

Vänster bakdäck är helt platt och ett stort hål i. Jävla trottoarkant. Men du Uffe, är det kantens fel eller mitt??

Skönt att skylla på något, för trottoarkanter har inget samvete. Inga känslor. Felet är dock mitt.. Kollar klockan, typ 35 min.. 

Jag hinner. Fram med reservdäck. Domkraft. Vinden viner och jag tänker att den har vänt, isigt kall mot min snaggade nacke. Så frös jag aldrig när jag hade mitt långa hår. Fingrarna domnar, men jag är van, med tusen timmars fiske i minusgrader, härdad och hård. Många gånger har jag värmt Alex och Olivers händer med mina. Fascinerade har dom varit att mina varit så varma, trots kylan. Imponerade när jag sagt att bästa sättet att hålla sig varm om händerna är att ta ner dom i vattnet. Med stora ögon såg dom hur det rök om mina händer. Så varma. 

Grejen var ju att händerna bara var lite varmare än vattnet och jag led alla helvetes kval, men jag var ju hjälte bara för en stund.. 

(Men på något sätt funkade det, ändå..)

Tillbaka till bilen. Fälgkors, vart fan är fälgkorset? Får lust att skrika rakt ut, varför har jag allt utan ett fälgkors? Hur jävla dum får man vara?

25 minuter kvar. Två matkassar och jobbväskan. Bilen står parkerad ok, men på en 30minutare, får chansa..

Ringer en polare, och han kan inte skjutsa hem. Ringer Micke, men han är halvvägs ut på landet, men han kan vända, säger han. Det kvittar, säger jag, för jag måste vara hemma. Snart. Helst nu säger mina händer som nu är kylklampar, och mina tankar far iväg till sommarens behag. Till sjön en junikväll. Vackra roadtrips, med sommarkvällen i ögonen..

Vinterjävel.

Låser bilen. Går ner till stationen. 

15 min kvar. Sätter mig i en taxi. Stationsgatan, tack..

Jag hann. Assistenten hann. Allt som vanligt förutom att jag har en bil med punktering parkerad på en 30 minuters parkering och ett däck att byta..

När Maya somnat börjar händerna tina, men ångesten över vinterns intåg är kvar. Den finns. Sommaren är död, länge leve sommaren..

Fredagkväll. Pappa&dotter. Maya&Uffe. Uffe&Maya. Vi mot världen. Aldrig ge upp, alltid vara modig och stå upp mot orättvisan. Älska livet, trots allt. Trots vinter. Kylig atmosfär. Hatisk värld. Små rädda människor (mest män, dessa jävla män) som med fördomar och makt krossar och maler sönder världen. Hjärntvättar de som inte kan tänka lika klart, och göder de rika. Patriarket. Kapitalet. Hur ska man vinna mot det?

När staten smeker högmodet medhårs. 

Dit har vi kommit. 

Högmod. Girighet. Vällust. Avund. Frosseri. Vrede. Lättja. 

Visst känns det som de allt mer blir en bekräftad del av samhället?

Egoismens äckliga ansikte. 

Jag borde bli mer egoist. Inte bry mig. Inte fälla en tår för fattigdomen. Inte gråta över en annan människas ödsliga sorg. Inte spilla min tid på att ge andra av den värdefulla vardagen. Inte stanna upp bara för ögonblicket och ge dig en kram. Utan kallt gå förbi och inte ägna dig en blick. Inte en tanke. Bara förakt att du finns. Din jävel. 

Vi har kastat oss in i djävulens gap idag. Vi modiga krigare. Källarförrådet. Asså, fy och bubblan och allt annat som man kan säga, what a mess..

Imorgon vill Maya adventspynta, en vecka för tidigt och hennes pappas konservativa tänk får sig en törn. Man hänger upp adventstjärnan dagen innan första advent. Punkt slut och amen. 

Men.. 

Hon är på kortis nästa helg, och hon vill. Hon vill göra det här med mig, som vi brukar göra, varje år. Det är en belöning för mig som far. Att hon faktiskt kommer ihåg och att jag skapat minnen. Fina minnen. För traditioner är viktigt. Etiskt lärande. Vi lär att respektera och vara. Vi lär att de som gått före har något att lära oss. 

Chips&CocaCola. Chips överallt. Kolsyrerapningar och hicka. Nyss har jag dammsugit av hela ungen, för annars kommer det vara chipssmulor i hela sängen. 

Och vem vill ha det??

Hennes skratt kvittrade över hela Stationsgatan när dammsugarborsten kittlade hennes hals.. Hon såg på mig och hennes ögon sa: 

"Du måste vara världens knäppaste pappa!"

Med kärlek och ödmjukt sinne lägger jag nu min fina krigarprinsessa. Vaggar henne in i sömnen, och tänker att jag aldrig kommer bli egoist. Jag kommer fortsätta fälla en tår över det orättvisa. Gråta över att du finns där, du ensamma människa, som aldrig ville bli den du blev. Jag kommer fortsätta stanna upp och sätta mig bredvid dig, ge dig en kram och dela min sista peng.

Jag kommer se dig när du går förbi med din hatiska blick, dina fördomar och din rädsla och jag kommer aldrig respektera dig. Din jävel. 

Lugn och ro. Stillhet. Kontemplation. Teven avstängd. Stearinljus skimrar. Tröttheten kryper inpå. En strimma av saknad efter närheten. Naken hud. Någons andetag bredvid mig. 

För mig är det inga problem att isolera mig. Livet kommer tillbaka. Livet lever ändå. Min tid är här och nu. En dag dör jag och mitt mål är att dö lycklig och med känslan att jag gjorde det bästa av min tid här på jorden. Jag gav er min tid. 

/Uffe