Att vika tvätt kan nog vara det allra tråkigaste jag vet, eller så är det något magiskt häxlikt med klädhögen som ligger ren och välluktande där i soffan. Jag sitter ju bredvid den. Varför gör jag inget? Vad är det som är så tråkigt?

Diska är samma, men jag har anammat min kära mors löfte, att alltid ha disken diskad när hon lägger sig. Jag är väl inte lika duktig, men jag blir iaf inte skrämd när jag smyger upp i tidig otta och brygger mitt morgonkaffe.

Mollbergs. Rykande gott. 

Jag är skrämmande trött om mornarna. Klockan ringer 04.50 och jag borde, borde, borde lära mig att liksom kasta mig upp från sängens sköna värme..

.. och visst, jag tänker så varenda morgon, "Upp, Uffe, upp nu.." Du vet vad du sagt till dig själv i snart sisådär 40 år.. 

Men, varje morgon fångar täcket in mig, snärjer mig, viskar vackra saker i mitt öra, omfamnar mig som den vackraste kvinnan, som att bli förtrollad och jag ligger kvar. 

Snoozar. Snoozar en gång till.. ofta trycker jag på fel knapp och stänger av alarmet, och hör mig själv tänka.. "Nu stängde du av larmet, tänk om du försover dig".. 

Ändå.. 

Det är det jag inte känner igen. Jag känner inte igen mig när jag hör Maya ropa, hur jag måste kämpa för att komma upp, hur djupt trött jag är. 

Det är som ordet trött inte riktigt räcker. Det är nästan en förolämpning mot hur jag är på morgonen. 

Snarkar jag, funderar jag? Har frågat ungen, och hon ler visserligen, men jag har inte fått något riktigt svar. Jag kanske borde köpa mig något som mäter min sömn? Höra av mig till sjukvård? 

För detta är jag en smula rädd för. Denna totala trötthet. 

Läser om de som går in i väggen, som inte ens kommer upp från sängen. Men.. 

Jag är inte där. Tänker inte låta någon vägg förstöra det vi har. Det vi byggt upp. Vårat fina liv.

Uppe flera gånger per natt. Dock har hon sovit bra ett tag, jag med, men samtidigt inte. Varje kväll när hon somnar har jag teve på, eller oftast musik, hård och rå, mjuk och sensuell, vacker och fin. Har ljust i lägenheten, eller tänder stearinljus. Hon sover gott. Tryggt och mysigt. Går in till henne. Tittar till. Ger en puss på kinden och känner den där innerliga kärleken spridas. 

I själen, stolthet och rak rygg, hon som ligger där har jag följt och funnits hos sen hennes första andetag. Jag tänker finnas till mitt sista.

För trots trötthet och ibland en hopplös vardag, så fyller vi våra liv med skratt och ömhet. Vi har börjat med en ny nattningsrutin, vi springer in till sängen och hoppar upp i sängen, och hon skrattar det allra ljuvligaste skrattet..

Hon ser på mig med glittrande ögon och jag känner tårar bränna bakom mina. Tänk vilken lycka. Tänk vilken fantastisk förmån att fått vara med om detta, att just jag fick äran att känna detta underbara kärleksrus..

Den totala och kravlösa. 

Maya vill visa sin klass att även hon kan hoppa upp i sängen, så igår fick assistent Amanda agera fotograf, vi gjorde många tagningar och för varje skrattade vi nog lite mer. 

Svetten rann på mig, för min lilla donna väger en del och hennes kropp är inte den enklaste att hantera.

Men, vad gör jag inte, för henne.. 

Lifvets mörka hemlighet. Längtan till kärlek. Till närheten och någon som vill och kan gå upp och hjälpa mig om natten. 

Sällsynta ögonblick kan jag tänka så, men det är verkligen väldigt sällsynt. Så sällsynt att jag inte ens kommer ihåg när tanken kom. Det här är mitt kall som en högra makt gett mig och jag är helt och hållet beredd att alltid vara ensam. Always alone.

Senaste halvåret har det smugit in sig en annan känsla. En som jag inte gillar. Ilska. Nära vrede. Nästan ett hat. 

Det är ett annat kapitel och jag har tagit tag i det, bett om hjälp, för den känslan tänker jag inte låta rota sig i mitt hjärta..

Jag ska berätta, en dag, en kväll, en natt..

För, om någon är ödmjuk i livet så är det jag.

Önskar alla (hur få eller många ni nu är) vackra och fina dagar. Stanna upp. Känn. Tänk. Möt dina medmänniskor med öppet sinne och ett leende.

Ge kärlek. 

/Uffe