Något har gått fel och jag tror inte det har funkat att kommentera? Kommentera gärna så jag ser att det funkar nu. Era kommentarer är viktiga för mig, men jag är usel på att svara, men som sagt, de betyder väldigt mycket..

För jag vet ju att jag inte sitter här och skriver ut i tomma intet. Ingen aning om hur många ni är, men några är det..

Jag trodde faktiskt alla hade tröttnat när jag inte uppdaterade på ett par månader, men så var det inte..

Här är allt som vanligt. Maya mår bra, hon är glad och nyfiken. Pappa Uffe mår oxå ok, trivs på jobbet och gör det bra, är omtyckt bland både klienter och personal, tror jag..

Herr Bjarne dyker upp då och då och gör livet lite roligare, lite knöligare och lite rörigare.. som härom natten..

Vaknade, vet att jag hörde Maya på babylarmet, men låg kvar och lyssnade, men hon drömde bara. Jag blundade och befann mig mellan vakenhet och sömn. I periferin av det verkliga. Där man kan bli kär och andra förunderliga ting..

Tänkte att: 

"Nä, fan, Uffe gå upp, det är ju ingen idé att ligga här och om du somnar om nu blir det bara jobbigare att gå upp"

För, asså, jag är så trött om mornarna. Nästan onaturligt otäckt trött. När ungen ropar är det en styck pappa som med ren viljestyrka kliver upp..

Så, jag går upp, tänker att det ska bli skönt med en kaffe och lugn och ro innan Maya vaknar. Samtidigt känner jag mig väldigt trött. Ögonen är tunga och hjärnan är som seg sirap, 

Nu efteråt inser jag att det var i drömmen som jag hörde och stängde av min väckarklocka, för när jag satte mig ner i soffan, kaffekoppen i handen och så knäppte jag på mobilen. 02.23. Liksom vad fan.. tänkte jag..

Kunde inte somna om. Bjarne och jag satt uppe och mötte morgonen. 

Lifvet, ni vet.. lifvets bryderi..

/Uffe